Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karain: ett minne - V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
54
folk — jag behövde människor omkring mig! Männi-
skor som icke hade dött! Och återigen vandrade vi
båda tillsammans. Jag sökte faror, våldsamheter och
död. Jag stred i Atjehernas krig, och det tappra folket
undrade över en främlings mod. Men vi voro två; han
avvärjde slagen... Varför? Jag önskade fred, icke liv.
Och ingen kunde se honom, ingen visste därom — jag
vågade ej anförtro mig åt någon. Ibland lämnade han
mig, men icke för lång tid; sedan återvände han och
viskade och stirrade. Mitt hjärta var sönderslitet av
fruktan, men kunde ej dö. Sedan råkade jag en gam-
mal man.
»Ni kände honom alla. Folket här kallade honom
min trollkarl, min tjänare och min svärdbärare; men för
mig var han far och mor, skydd, vän och fred. När jag
råkade honom, var han på återväg från en pilgrimsfärd,
och jag hörde honom uppstämma solnedgångsbönen. Han
hade besökt den heliga platsen tillsammans med sin son,
sin sonhustru och deras lilla barn; och genom Den Hög-
stes nåd dogo de alla under hemfärden: den starke man-
nen, den unga modern, det lilla barnet — de dogo; och
den gamle mannen nådde ensam hemmet. Han var en
from och fridsam pilgrim, han var mycket vis och myc-
ket ensam. Jag berättade honom allt. En tid levde vi
tillsammans. Han läste över mig deltagande och visa
ord, han bad för mig. Han skyddade mig för den dödes
skugga. Jag bad honom om ett trollmedel, som kunde
skydda mig. Han nekade länge, men till slut gav han
mig, med en suck och ett småleende, ett dylikt. Utan
tvivel kunde han befalla över starkare andar än min
döde vän, ty jag fick fred igen; men jag hade blivit en
rastlös älskare av faror och oroligheter. Den gamle man-
nen lämnade mig aldrig. Vi reste tillsammans. Vi voro
välkomna bland de store; hans vishet och mitt mod er-
inrar man sig ännu, där er styrka, o vite män, längesedan
är glömd! Vi hjälpte Sultanen av Sula. Vi stredo mot
spanjorerna. Där var segrar, förhoppningar, nederlag,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
