Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karain: ett minne - V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1515)
sorg, blod, kvinnotårar... För vad?... Vi flydde. Vi
samlade ihop vandrare av en krigisk ras och kommo hit
för att återigen strida. Resten känna ni till. Jag är
härskare över ett erövrat land, en älskare av strid och
faror, en krigare och en ränksmidare. Men den gamle
mannen har dött, och jag är igen den dödes slav. Han
finns ej mera här för att driva bort den förebrående
skuggan — för att tysta den livlösa rösten! Makten av
hans trollmedel har dött med honom. Och jag känner
fruktan, och jag hör viskningar: ”Döda! döda! döda"...
Har jag icke dödat nog? ...»
För första gången under denna natt sågo vi en plöts-
lig, krampaktig ryckning av raseri och galenskap prägla
Karains ansikte. Hans ostadiga blickar irrade hit och
dit likt skrämda fåglar under ett åskväder. Han rusade
upp och skrek —
»Vid de andar, som dricka blod, vid de andar som
skrika i natten, vid alla ondskans, olyckans och dödens
andar svär jag — en dag skall jag stöta till i varje hjärta
jag möter — jag...»
Han såg så skrämmande ut att vi alla tre sprungo upp,
och Hollis strök med baksidan av sin hand ned dolken
från bordet. Jag tror att vi alla skreko till. Det var en
övergående skrämsel, ty i nästa ögonblick satt han igen
lugn i sin stol, medan vi tre stodo omkring honom i
rätt komiska ställningar. Vi skämdes smått över oss
själva. Jackson tog upp dolken och gav den efter en
frågande blick på mig tillbaka åt honom. Han mottog
den med en förnäm böjning på huvudet och stack den
in bland vecken på sin sarong, i det han noggrant gav
akt på att vapnet intog en fredlig ställning. Därefter
blickade han upp på oss med ett bittert småleende. Vi
voro skamsna och förödmjukade. Hollis satt vid sidan
av bordet, med kinden stödd emot handen, och betrak-
tade honom noga under tankfull tystnad. Jag sade:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
