Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Idioterna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ST
É
pie kB
KF ÅR
RES NR : (DNA og
82
sanne grät. Madame Levaille satt lugn och oberörd.
Hon försäkrade sin dotter att »det skulle gå över», grep
tag i sin tunga paraply och gick hastigt bort för att
se efter en skonert som hon skulle lasta med granit från
sitt brott. Ungefär ett år senare föddes flickan. En
flicka! Jean-Pierre fick höra nyheten medan han var
på åkern och blev så bragt ur: fattningen, att han satte
sig ned på gränsmärket och blev sittande där till kväl-
len, i stället för att gå hem, som man bad honom om.
En flicka! Han kände sig nästan bedragen. När han
gick hem hade han dock redan till hälften funnit sig i
sitt öde. Man kunde gifta henne med en bra karl —
icke med en odugling — utan med en karl med ett gott
förstånd och ett par starka armar. Dessutom skulle
den nästa bli en gosse, tänkte han. De skulle natur-
ligtvis vara utan fel. Hans nya hopp kände intet tvivel.
Den dåliga turen var bruten. Han talade glatt med sin
hustru. Hon var också full av hopp. Tre präster när-
voro vid dopet, och Madame Levaille var gudmor. Också
detta barn befanns vara en idiot.
Därefter såg man ofta Jean-Pierre göra affärer på
marknaderna, bitter, grälsjuk och snål, så dricka sig
full med ordkargt allvar, och se’n åka hem i skymningen
med en fart som skulle passat sig för ett bröllop, men
med ett ansikte som var dystert nog för en begravning.
Ibland fordrade han att hans hustru skulle komma med
honom, och då reste de ut i den tidiga morgonen, ska-
kade sida vid sida på det trånga sätet, över de hjälplösa
grisarna, som hopbundna under bänken grymtade fram
en melankolisk suck vid varje skvätt. Om morgnarna
åkte de under tystnad, men om kvällarna, då de åter-
vände, knotade den druckne Jean-Pierre och grälade
över den förbannade kvinnan, som icke kunde föda ho-
nom barn som voro lika andras. Susanne, som balan-
serade under kärrans oregelbundna svängningar, låtsade
ei höra. En gång, när de foro genom Ploumar, kom
honom någon dunkel och drucken impuls att hastigt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
