Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Idioterna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
91
Du må stanna här — eller gå! Det finns intet rum för
dig i denna värld!»
Färdig att gå, vandrade hon utan mål omkring i rum-
met, ställde upp flaskor på hyllor och försökte med dar-
rande hand tillsluta locken på disklådorna. När den
verkliga innebörden av det hon hört ibland för ett ögon-
blick dök upp ur hennes förvirrade tankar, kändes det
som om någonting inne i huvudet exploderat, men olyck-
ligtvis utan att spränga hennes huvud i stycken — vilket
skulle varit en befrielse. Hon blåste ut ljusen, det ena
efter det andra, utan att veta av det, och blev ytterligt
häpen över mörkret. Hon föll ned på en bänk och be-
gynte sakta jämra sig. Efter en stund tystnade hon och
började lyssna till sin dotters andetag, vilken hon knap-
past kunde se, där hon stod så tyst och styv, utan att ge
något annat livstecken ifrån sig. Under dessa minuter
åldrades den livskraftiga kvinnan, och det med fart.
Hon talade med darrande röst, avbruten av tändernas
skallrande, likt en människa som skakas av en dödligt
kall frossrysning.
»Jag önskar att du skulle dött som liten. Jag kom-
mer aldrig mer att våga visa mitt gamla huvud ute i
solskenet. Det finns svårare olyckor än att ha idiot-
barn. Jag önskar att du skulle blivit född idiot — likt
dina egna...»
Hon såg sin dotters gestalt passera förbi den svaga
cch skumma dagern vid fönstret. Därpå syntes den för
ett ögonblick i dörröppningen, och dörren slog till med
en skräll. Madame Levaille rusade upp, som om hon
genom bullret plötsligt uppväckts ur en lång nattmara,
och skyndade ut.
» Susanne!» ropade hon från tröskeln.
Hon hörde en sten långsamt rulla nedför den klip-
piga sluttningen ovanför sandstranden. Hon trevade sig
försiktigt framåt, med ena handen siödd mot husets
vägg, och blickade ned i det tomma vikbottnets djupa
mörker. Ännu en gång skrek hon:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
