Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Idioterna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
(46 NA
RAR
ST ANAR RARE A RENA Rb tt kantin RR LO asian SENS SEALS SRS Lak krk bass A Ah
92
» Susanne! Du tar livet av dig där!»
Stenen hade till slut tagit sitt sista hopp ut i mörk-
ret, och hön hörde nu ingenting. En plötslig tanke tyck-
tes klämma till hennes strupe, och hon ropade ej mer.
Hon vände ryggen mot det svarta tysta djupet och gick
mot vägen till Ploumar, stapplande framåt med dyster
beslutsamhet, som om hon skulle gett sig ut på en hopp-
lös resa, vilken. kanske skulle räcka ända till livets slut.
Det dova och regelbundna dånet av vågorna, som rullade
över klippreven, förföljde henne långt inåt land mellan
de höga häckar som omgärdade fältens melankoliska
ensamhet.
Susanne hade sprungit ut, hade hastigt vänt till vän-
ster om dörren, och vid sluttningens kant krupit ihop
bakom ett stenkummel. En lösryckt sten rullade nedåt,
rasslande i sitt lopp. Då Madame Levaille ropade skulle
Susanne, om hon endast haft mod att röra en lem, ha
kunnat gripa tag i sin moders kjol. Hon såg den gamla
kvinnan gå bort, och hon höll sig stilla. Hon tillslöt
ögonen och pressade sig in mot det hårda och skrovliga
stenblocket. Efter en stund tyckte hon sig se ett bekant
ansikte med stirrande blick och öppen mun framträda
i det täta märkret bland kullerstenarna. Hon utstötte
ett sakta skri och steg upp. Ansiktet försvann och läm-’
nade henne ensam, flämtande och darrande, bland klipp-
blocken. Men så snart hon igen kröp ihop för att vila,
med huvudet lutat mot stenen, återvände ansiktet, när-
made sig och tycktes mycket angeläget om att avsluta
det samtal som just nyss, endast för en minut sedan, av-
bröts av döden. Hon reste sig hastigt och sade: »Gå
bort, eller jag gör det en gång till.> Skepnaden vack-
lade och svängde åt höger och åt vänster. Hon sprang
hit och dit, stapplade bakåt, trodde sig skrika emot
skepnaden och slogs med fasa över nattens ostörda
tystnad. Hon stod vacklande på branten, kände den
stupande sluttningen under sin fot, och rusade blint
nedåt, för att hindra sig fråm att falla med huvudet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
