Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Idioterna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
95
armar av små rännor som silade sig genom sanden in
emot land. Vattenpussarna växte i natten med gåtlik
snabbhet, medan havet, ännu avlägset, dånade i regel-
bunden takt längs den otydligt skönjbara horisonten.
Susanne vadade några steg bakåt, utan att komma ut ur
vattnet, som sakta brusade omkring henne och plötsligt
med ett ondeskefullt gurgel nästan kom henne att slinta.
Hennes hjärta bultade av skrämsel. Detta ställe var allt-
för tomt och ensligt. Hon ville ej dö här. I morgon
skulle de få göra med henne vad de ville. Men innan
hon dog skulle hon säga dem — säga åt herrarna i de
svarta dräkterna, att det fanns saker som ingen kvinna
kan stå ut med. Hon måste förklara hur det gick till...
Hon vadade genom en pöl, blev våt ända till midjan,
men var alltför upptagen för att fästa sig därvid ... Hon
måste förklara. »Han kom på samma sätt som förr och
sade just så här: ”Tror du att jag har lust att lämna
mina ägor åt de där människorna från Morbihan, som
jag icke känner? Tror du det? Vi få se! Kom hit, du
olycksvarelse" Och han sträckte ut armarna. Då, mi-
na herrar, sade jag: ”Vid Gud, aldrig! Och han sade,
medan han gick emot mig med öppna -händer: ’Det finns
ingen Gud som kunde hålla mig tillbaka! Begriper du
det, ditt onyttiga skrov! Jag gör vad jag vill! Och han
grep mig vid skuldrorna. Då, mina herrar, bad jag Gud
om hjälp, och i nästa minut, medan han skakade mig,
kände jag att jag hade min stora sax i handen. Hans
skjorta var oknäppt, och jag såg i ljusskenet gropen ne-
danom hans strupe. Jag skrek: Släpp mig lös! Han
klämde hårt mina skuldror. Han var stark, min man!
Då tänkte jag! ”Nej!...! Måste jag? ... Tag då" — och
jag stack till uti gropen. Jag såg honom ej falla...
Den gamle fadern vände ej på huvudet. Han är döv
och avsigkommen, mina herrar... Ingen såg honom
falla. Jag sprang ut... Ingen såg honom ...»
Hon hade klättrat in mellan stenarna vid Korpön och
stod nu andlös i de höga strandklippornas tunga skug-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
