Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En civilisationens utpost - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bland andra vita män, under överordnades uppsikt och
ledning. Nu kände de sig, trots all sin slöhet för
omgivningens subtilare inflytanden, helt övergivna, då de
plötsligen lämnades ansikte mot ansikte med
vildmarken, en vildmark som endast blev mer hemsk och
främmande genom de mystiska glimtar av liv den
uppenbarade. De voro två obetydliga och odugliga individer,
vilkas existens hade möjliggjorts endast genom den
fulländade organisationen i de civiliserade samhällena. Få
människor göra sig reda för att deras liv, själva
essensen av deras karaktär, med ett ord, alla deras anlag
och möjligheter, betingas av övertygelsen om
omgivnings ofarlighet. Modet, förtroendet, lugnet; känslorna
och grundsatserna; var stor och var obetydlig tanke
tillhör icke individen, utan massorna; massorna, som blint
tro på sina institutioners och sin morals
oemotståndliga makt, liksom på styrkan hos sin polis och sina
allmänna opinioner. Men beröringen med den
oförfalskade vildheten, med den primitiva naturen och den
primitiva människan, uppväcker en plötslig och djup oro.
Till förnimmelsen av att man är den enda av sitt slag,
till medvetandet om ens tankars och ens känslors
ensamhet, — till saknaden av det vanliga, som är säkert
och ofarligt, — till allt detta fogar sig vissheten om det
ovanliga, som är farligt, en föreställning om ting och
förhållanden, som äro osäkra, okontrollerbara och
antipatiska, vilkas intrång bringar oreda, uppretar
inbillningen, och är prövande för nerverna hos både dårar och
vise.
Kayerts och Carlier vandrade arm i arm och nära till
varandra, som barn i mörkret, och de erforo båda
samma, icke helt och hållet oangenäma känsla av en fara,
som man halvt misstänker är inbillad. De samtalade
vänskapligt med varandra. »Vår station är vackert
belägen», sade den ene. Den andre biföll med långa och
entusiastiska utläggningar om det natursköna läget.
Därpå passerade de nära till graven. »Stackars djävul!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
