Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En civilisationens utpost - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sade Kayerts. »Han dog av feber, eller hur?» mumlade
Carlier i det han stannade. »Nåja», svarade Kayerts
indignerad, »jag har hört sägas, att den gynnaren
oförsiktigt utsatte sig för solen. Klimatet här är ej svårare
än hemma, påstå alla, om man endast håller sig i
skuggan. Hör ni det Carlier? Jag är chef här och befaller
er att icke utsätta er för solskenet!» Han tillgrep
skämtsamt sin myndighet som chef, men hans mening var
allvarlig. Tanken på att han kunde få begrava Carlier och
därefter kvarstanna ensam, gav honom en inre skakning.
Han kände plötsligt, att denne Carlier här, i centrum
av Afrika, var dyrbarare för honom än en broder kunde
vara det på något annat ställe i världen. Carlier fann
sig genast i situationen, gjorde en militärisk honnör och
svarade i hurtig ton: »Edra order skola bli åtlydda, herr
chef!» Varpå han brast i skratt, klappade Kayerts på
ryggen och ropade: »Vi skola taga livet lätt här! Endast sitta
stilla och samla ihop elfenbenet, som vildarna komma att
hämta. Det här landet har sina goda sidor, trots allt!»
De skrattade båda högt, medan Carlier tänkte: »Den
stackars Kayerts, han är så fet och sjuklig. Det vore
förskräckligt, om jag skulle få lov att begrava honom
här. Han är en man som jag respekterar...» Innan
de uppnått stationshuset kallade de redan varandra
»min kära vän».
Den första dagen voro de mycket bestyrsamma, ty de
hade beslutit att göra det bekvämt för sig. De fjäskade
omkring med hammare och spikar och röd kalikå,
gardiner skulle hängas upp och huset göras nätt och
trivsamt. För dem var detta en omöjlig uppgift. Att
framgångsrikt handskas med även rent materiella problem
fordrar ett större sinneslugn och ett högre mod än de
flesta människor föreställa sig. Knappast kunde två
varelser ha varit mindre ägnade för ett sådant arbete än
dessa båda. Samhället hade, icke av ömhet, men på
grund av sina egna, egendomliga krav, tagit dessa män
i sitt hägn, förbjudande dem var självständig tanke, vart
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
