Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En civilisationens utpost - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mycket illa behandlad man. Detta gjorde honom
tidtals humörsjuk. Men de två männen kommo väl
överens i sin gemensamma dumhet och lättja. Båda gjorde
de ingenting, absolut ingenting, och njöto av att
förnimma den lättja, för vilken de voro avlönade. Och
småningom kommo de att känna någonting liknande
tillgivenhet för varandra.
De levde som blinda människor uti ett stort rum,
varseblivande endast det som de kommo i beröring med
(och även det ofullständigt), men oförmögna att
uppfatta tingens verkliga utseende. Floden, skogen, hela det
stora landet som pulserade av liv, var likt en stor
tomhet. Även det strålande solskenet uppenbarade
ingenting fattbart för dem. Tingen uppträdde och försvunno
inför deras ögon på ett oförmedlat och ändamålslöst
sätt. Floden tycktes komma från ingenstädes och flyta
till ingenstans. Den flöt för dem genom ett tomrum.
Utur detta tomrum kommo emellanåt kanoter, och män
med spjut i händerna myllrade plötsligt på stationens
gårdsplan. De voro nakna, välväxta och glänsande
svarta, prydda med snövita snäckor och gnistrande
mässingstråd. De åstadkommo ett besynnerligt, bubblande ljud när
de talade, rörde sig med värdighet och kastade vilda och
hastiga blickar ur sina förvånade, aldrig vilande ögon.
Dessa krigare brukade sitta på huk i långa rader
framför verandan, medan deras anförare i timtal
underhandlade med Makola om en elefantbet. Kayerts satt på sin
stol och blickade ned på förhandlingarna, begripande
ingenting. Han stirrade på männen med sina runda
blå ögon och ropade till Carlier: »Hör hit! Se på karlen
där — och den andra, där till vänster! Har du sett ett
sådant ansikte förr? Åh, den lustige vilden.»
Carlier kunde då långsamt sätta sig i rörelse, rökande
inhemsk tobak ur en kort träpipa och tvinnande sina
mustascher. Efter att med högdragen likgiltighet ha
betraktat krigarna, sade han: »Vackra djur! Hämtat ben?
Ja! Det var inte för tidigt! Se på den gossens muskler
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
