Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En civilisationens utpost - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
109
med Richelieu och d’Artagnan, med Falköga och Pere
Goriot, och med många andra. Alla dessa fingerade per-
sonligheter blevo föremål för deras dagliga samtal, allde-
les som om.de hade varit levande vänner. De prutade
med deras dygder, misstänkte deras motiv, nedsatte de-
ras framgångar; de togo anstöt av deras dubbelhet, eller
tvivlade på deras mod. Beskrivningarna om brotten
framkallade deras indignation, medan de ömma och pa-
tetiska passagerna djupt rörde dem. Carlier klarade sin
strupe och sade med barsk röst: »Sådant nonsens!» Kay-
erts, vars runda ögon summo i tårar och vars feta kin-
der darrade, skrapade sitt skalliga huvud och förkla-
rade: »Det är en utmärkt bok. Jag hade icke en aning
om att det fanns så klokt folk till i världen». De hittade
också några gamla nummer av en tidning från hemlan-
det. Där diskuterades i högstämda ordalag det man be-
hagade kalla »Vår koloniala utvidgning». Det ordades
vitt och brett om civilisationens rättigheter och skyldig-
heter och om det kulturella arbetets helgd, och det ta-
lades vackert om förtjänsterna hos dem som reste ut för
att bringa ljus, och tro, och handel till jordens mörkaste
hörn. Carlier och Kayerts läste och förundrade sig, och
begynte få bättre tankar om sig själva. Carlier sade en
kväll, pekande med handen: »Inom hundra år skall här
kanske finnas en stad. Kajer, magasin, baracker, och
— och — biljardsalar! Civilisation, min gosse, och dygd
— och allting. Och då skall man läsa om två präktiga
karlar, Kayerts och Carlier, vilka voro de första civili-
serade människor som levde på detta samma ställe!»
Kayerts nickade. »Ja, det är en tröst att tänka därpå.»
De tycktes ha glömt bort sin föregångare. Men tidigt
en morgon gick Carlier ut och rätade upp korset på
hans grav. »Det kom mig att skeva var gång jag gick
den vägen», förklarade han för Kayerts vid morgonkaf-
fet. »Det kom mig att skeva, då det stod där så snett
och lutande. Så jag rätade det och planterade ned det
på "nytt. Och jag gjorde det ordentligt, vill jag lova!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
