Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En civilisationens utpost - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
110
Jag stödde mig med båda händerna emot det, och det
rörde sig icke. Ja, jag gjorde det riktigt väl.»
Emellanåt kom Gobila på besök. Gobila var hövding
över de närliggande byarna. Han var en gråhårig vilde,
mager och svart, med ett vitt klädstycke virat om höf-
terna och ett raggigt panterskinn hängande över ryggen.
Han tog långa steg med sina skelettliknande ben, svin-
gade en stav, lika lång som han själv, trädde in i statio-
nens vardagsrum och placerade sig på huk till vänster
om dörren. Där satt han och betraktade Kayerts, nu
och då talande någonting som den andre ej förstod.
Utan att avbryta det han sysslade med sade Kayerts allt
efter litet på ett helt vänligt sätt: » Hur står det till, gam-
la avgudabild?» Och de smålogo mot varandra. De två
vita männen tyckte om den gamla, obegripliga varelsen
och kallade honom Fader Gobila. Gobilas sätt var i
själva verket faderligt, och han tycktes älska alla vita
människor. De föreföllo honom alla vara mycket unga,
omöjliga att skilja från varann (om ej på grund av väx-
ten) och han visste att de alla voro bröder och dessutom
odödliga. Att målaren, den förste vite man som han lärt
närmare känna, dött, störde ej hans tro, ty han var fast
övertygad om att den vite främlingen endast låtsade dö
och lät begrava sig av någon mystisk orsak, som endast
han själv hade reda på, och vilken det ej lönade sig att
spörja om. Kanske var det hans sätt att resa hem till
sitt eget land? TI alla händelser voro dessa två hans
bröder, och Gobila överflyttade på dem sin absurda till-
givenhet. De återgäldade den på sätt och vis. Carlier
klappade honom på ryggen och drog eld på den ena
tändstickan efter den andra endast för hans nöje. Kay-
erts var alltid färdig med att låta honom lukta på am-
moniakflaskan. Kort sagt, de uppförde sig på alldeles
samma sätt som den andra vita varelsen, som hade gömt
sig i ett hål uti jorden. Gobila betraktade dem upp-
märksamt. Kanske voro de samma varelse som den
andre, — eller kanske en av dem var det. Han kunde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
