Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En civilisationens utpost - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
111
ej avgöra därom — kunde ej förklara mysteriet; men
han höll sig alltid på vänlig fot med främlingarna. Till
bevis på denna vänskap tågade kvinnorna från Gobilas
by varje morgon i en lång rad genom det höga rörgräset
till stationen, medförande fåglar, söta potäter och palm-
viner, och emellanåt en get. Kompaniet förser aldrig
tillfullo stationerna med livsförnödenheter och agenterna
voro därför för sitt uppehälle i behov av dylika för-
stärkningar från omnejden. De erhöllo dem tack vare
Gobilas välvilja, och levde gott och bra. Då och då fick
den ene av dem en släng av feber och då vårdades han
av den andre med öm hängivenhet. Men de fäste sig ej
mycket därid, och märkte ej att de försvagades och föllo
av. Carlier blev hålögd och retlig. Kayerts visade ett
långdraget, slappt ansikte över sin runda mage, vilket
gav honom ett hemskt utseende. Men då de ständigt
voro tillsammans, iakttogo de ej den förändring, som
småningom försiggick med deras yttre utseende liksom
med deras lynne.
Sålunda förflöto fem månader.
Men en morgon då Kayerts och Carlier vräkte sig i
sina stolar på verandan, talande om ångbåtens snart
förestående ankomst, trädde en hop beväpnade män ut
ur skogen och närmade sig stationen. Man hade icke
selt dem förut i denna del av landet. De voro smärta
och högväxta, draperade på klassiskt vis från huvud till
fot i blå, brämade kläden, och de buro perkussions-
gevär över sin nakna, högra skuldra. Makola visade tec-
ken till oro och sprang ut från magasinet (där han till-
bragte hela sin dag), för att möta de besökande. De
kommo in på gårdsplanen och sågo sig omkring med
djärva och hånfulla blickar. Deras anförare, en kraf-
tig neger med bestämt utseende och blodsprängda ögon,
ställde sig mitt framför verandan och höll ett långt tal.
Han gestikulerade ivrigt och avbröt sedan plötsligt sitt
andragande.
Det var någonting i hans betoning, i ljudet av hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
