Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En civilisationens utpost - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
121
samt ut på gården. Kayerts följde efter. De ställde sig
bredvid och sågo på. Makola låtsade ej om dem. Då
vågen var iordningställd försökte han lyfta en bet. Den
var alltför tung. Han såg hjälplöst upp utan att säga
ett ord, och för en stund stodo de alla kring vågen,
stumma som tre statyer. Plötsligt sade Carlier: »Tag i
andra ändan, Makola — ditt odjur!» och så lyfte de till-
sammans upp beten. Kayerts darrade i hela kroppen.
Han mumlade: »Nå, sannerligen, nå sannerligen!» och
fann i det han stack sin hand i fickan en bit smutsigt
papper och en pennstump. Han vände ryggen mot de
andra, som om han ämnat göra något knep, och skrev
oförmärkt upp de siffror, som Carlier skrek ut alldeles
onödigtvis högt. När allt var över viskade Makola för
sig själv: »Här är alltför starkt solsken för betarna.»
Carlier sade i vårdslös ton till Kayerts: »Icke sant, chef,
jag kan ju hjälpa honom med att lyfta alltsammans in
i magasinet?»
När de gingo tillbaka till huset anmärkte Kayerts med
en suck: »Det måste bli gjort!» Och Carlier sade: »Det
är beklagligt, men eftersom männen voro bolagets egen-
dom, tillhör också elfenbenet bolaget. Vi måste taga
vara på det.» »Jag skall naturligtvis avge rapport till
direktören», sade Kayerts. »Naturligtvis, låt honom av-
göra saken», biföll Carlier.
De åto en grundlig middag. Kayerts suckade då och
då. Var gång de nämnde Makolas namn tillade de ett
skymfligt epitet. Det lugnade deras samveten. Makola
tog sig en lovdag och badade sina barn i floden. Ingen
från Gobilas byar syntes den dagen i närheten av statio-
nen. Icke heller kom någon nästa dag, eller den därpå
följande, eller under hela följande vecka. Gobilas folk
gåvo så litet tecken ifrån sig, att man kunde trott dem
vara både döda och begravna. Men de endast sörjde
över dem de förlorat genom de vita männens trolldom,
som bragt dåligt folk till deras land. Det dåliga folket
hade gått, men skräcken kvarstod. Fruktan kvarstår
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
