Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En civilisationens utpost - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
122
alltid. Människan må utsläcka allt inom sig, kärlek och
hat och tro, och till och med tvivlet, — men så länge
hon hänger vid livet kan hon icke utsläcka sin fruktan:
den genomträngande, oförstörbara och förskräckliga
fruktan, som behärskar hennes väsen, som färgar hen-
nes tankar, som lurar i hennes hjärta, som bevakar kam-
pen för det sista andetaget på hennes läppar. I sin
fruktan utfäste den milde Gobila extra människooffer åt
de onda andar, som tagit hans vita vänner i sitt våld.
Hans hjärta var tungt. Några krigare talade om att
bränna och döda, men den försiktige, gamle vilden av-
rådde dem. Vem kunde förutse de lidanden, som dessa
mystiska varelser kunde åsamka dem, om de blivit upp-
retade? Det var bäst att lämna dem åt sig själva. Kan-
ske skulle de i sinom tid försvinna i jorden, såsom den
första hade gjort det. Hans folk måste hålla sig borta
ifrån dem och hoppas det bästa. i
Kayerts och Carlier försvunno ej, utan blevo kvar på
denna jord, som på något sätt tycktes dem ha blivit
större och tommare än förut. Det var icke så mycket
ställets tysta ensamhet som tyngde ned dem, som ej mer
en otydlig förnimmelse av att någonting inom dem sak-
nades, någonting som verkat för deras säkerhet och som
hindrat vildmarken från att förgripa sig på dem. Bil-
derna från hemmet, minnet av människor som liknade
dem själva, som tänkte och kände liksom de brukade
tänka och känna, försvunno i de disiga avstånd som
gjorts oklara av solgasset från en molnfri himmel. Och
ut ur den omgivande vildmarkens stora tystnad tyck-
tes själva dess vildhet och hopplöshet komma dem när-
mare, draga dem till sig, omsvepa dem med en maning.
som var oemotståndlig, förtrolig och motbjudande.
Dagarna växte till veckor och till månader. Gobilas
män trummade och tjöto vid var nymåne, som deras
sed var, men höllo sig borta från stationen. Makola
och Carlier gjorde en kanotfärd för att återupptaga för-
bindelsen med dem, men de mottogos med ett regn av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
