Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hemkomsten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
154
Sina moraliska landmärken miste han, det ena efter det
andra, de förtärdes i hans erfarenhets eld, de begrovos i
brännande aska och dy. Han kallnade — på ytan. Men
det fanns tillräcklig hetta inom honom för att komma
honom att smälla borstarna i bordet, och i det han vände
sig om, hest framviska: »Jag önskar honom lycka till...
fördömda kvinna!» i
Han kände det som om han skulle blivit ytterligt be-
sudlad av hennes lastbarhet, och det viktigaste bevise?
på hans moraliska försämring var den bittra och kärva
tillfredsställelse med vilken han iakttog densamma. I
sina tankar svor och hånskrattade han helt ogenerat, och
han uttänkte i djupaste tystnad cyniska och hädiska fra-
ser. De åsikter han varmast hållit på föreföllo honom
nu såsom galningars trånga fördomar. Formlösa, orena
tankar trängde sig inom honom i lömskt anfall, likt ett
band maskerade våldsverkare, som skynda till sitt dåd.
Han stack händerna djupt ned i fickorna. Det hördes
en sakta ringning. Han mumlade för sig själv: »Jag är
icke den enda... icke den enda.> Det hördes ännu en
ringning — från ingångsdörren!
Hjärtat flög honom upp i halsen . Ett besök! Vem?
Varför? Han hade lust att springa ut i trappuppgången
och ropa åt tjänarinnan: »Icke hemma! Ha rest utom-
lands!» ... Vilken ursäkt som helst! Han kunde icke
taga emot något besök! Icke i kväll. Nej. I morgon... .
Innan han hunnit övervinna den stelhet, som omslöt ho-
nom likt ett lager av bly, hörde han hur en dörr slogs
tungt igen långt nere, nästan som i jordens innandöme.
Huset vibrerade härvid starkare än vid ett åskslag. Han
stod stilla och önskade att han kunnat göra sig osynlig.
Rummet var mycket kyligt. Han skulle aldrig trott, att
han skulle komma att känna sig så, som han nu gjorde
det. Men man kunde ju ej undgå att se människor —
man fick lov att råka dem — att tala med dem — att
småle mot dem. Han hörde hur en annan mycket när-
mare dörr öppnades och slogs igen, Han trodde för ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
