- Project Runeberg -  Fredlösa historier /
166

(1924) [MARC] [MARC] Author: Joseph Conrad Translator: Karin Hirn With: Yrjö Hirn
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hemkomsten

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

166

Hennes skuldror skakade som av snyftningar. Han
försjönk i betraktande av hennes hår. Plötsligt ryckte
han till, som om han vaknat, och frågade vänligt och
med låg röst:

» Har du ofta haft möten med honom?»

» Aldrig!» ropade hon bakom sina händer.

Detta svar tycktes för ett ögonblick göra honom stum.

Hans läppar rörde sig en stund, innan han fick fram ett
ljud.
; »Du föredrog att bedriva din kurtis här — mittför nä-
san på mig», sade han ursinnigt. Han lugnade sig ge-
nast igen, och kände sig obehagligt berörd vid tanken
på, att han med detta utbrott nedsatt sig i hennes aktning.
Hon reste sig, stödde handen mot stolryggen och betrak-
tade honom med ögon som voro alldeles torra. På var-
dera kinden brände en röd fläck.

»När jag beslutit mig för att gå till honom, — skrev
jag till dig>, sade hon.

»Men du gick icke till honom>, fortsatte han i samma
ton. »Hur långt gick du? Vad kom dig att vända om?»

»Jag kände icke mig själv», mumlade hon. Endast
hennes läppar rörde sig. Han betraktade henne strängt.

»Var det överenskommet? Väntade han dig?» frågade
han.

Hon svarade honom med en nästan omärklig nick och
han fortsatte att tyst betrakta henne. Sedan såg han på
sitt ur. Det var halv åtta.

» Väntar han ännu?» mumlade han, i det han stack
klockan i fickan. Han såg upp på henne. Och som
om han plötsligt överväldigats av det sorglustiga i situa-
tionen, gav han till ett kort strävt skratt, vilket han dock
genast undertryckte.

» Nej, det är då alldeles oerhört!...» mumlade han,
medan hon stod framför honom och bet i sin undre
läpp, som försjunken i djupa tankar. Han gav igen till
ett kort, lågt skratt, ondskefullt som en förbannelse. Han
förstod ej varför han med ens kände en så överväldigande

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Aug 14 15:27:30 2025 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/fredlosa/0170.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free