Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hemkomsten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
175
hans frid — i ett brottsligt företag, för vilket de icke
själva kunde finna något rättfärdigande. Ty det kunde
ju ej finnas! Och likväl hade det varit så nära... Med
en kort rysning såg han sig själv som en utstött, förlorad
varelse uti en värld av oinskränkt, tygellös dårskap. In-
genting kunde man förutse eller skydda sig mot. Det var
en outhärdlig känsla, som ägde något av den förtärande
fasa man måste känna, då allt hopp blivit utsläckt. Han
såg i en glimt hur den vanhederliga händelsen avskilde sig
från allt verkligt, från jordiska villkor och till och med
från jordiska lidanden. Den blev uteslutande en skräm-
mande vetskap, en tillintetgörande kännedom om en blind
och ondskefull makt. En osäker förtvivlan, en osund
längtan att få ödmjuka sig inför det ondas hemlighetsfulla
impulser, att på något sätt få anropa om barmhärtighet
— genomfor hans själ. Och därefter följde den tanken,
den åsikten, den övertygelsen, att det onda måste bli glömt
— måste absolut ignoreras, för att det skulle bli möjligt
att leva; att medvetandet därom måste hållas utanför våra
tankar, utanför våra föreställningar — på samma sätt som
medvetandet om döden hålles utanför vårt dagliga liv.
Han samlade sig för den ansträngningen, och i nästa mi-
nut föreföll det honom lätt, förvånansvärt lätt, om man
endast strängt höll sig till fakta och inlät sig på deras be-
skaffenhet i stället för att grubbla över deras mening. Ef-
ter det han observerat att han alltför länge varit tyst, kla-
rade han sin strupe och sade med stadig röst:
»Jag är glad över att du inser det... utomordentligt
glad... att du insåg deti tid. Ty du förstår naturligt-
vis...» Han höll oväntat upp.
»Ja... jag förstår», mumlade hon.
» Naturligtvis gör du det», sade han frånvarande, medan
han betraktade mattan. Han lyfte upp huvudet. »>Jag kan
icke — ens efter detta — till och med efter detta — tro
att du är alltigenom — alltigenom ... annorlunda än jag
trott dig vara. Det förefaller mig — omöjligt.»
>Och mig också», andades hon fram.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
