Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hemkomsten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
180
delat min synpunkt i denna fråga — jag behöver ej tala
mer... om — om den saken — men, tro mig, sann osjäl-
viskhet är att bära sin börda — i tysthet. Idealet måste
— måste bevaras — för andras skull, åtminstone. Det
är klart som dagen. Om jag skulle ha ett vidrigt sår, så
vore det ju avskyvärt att öppet visa det! Och frispråkig-
het kan ofta i livet — om man fattar sitt liv högt — vara
ingenting mindre än ett brott. Frestelsen därtill ursäk-
tar naturligtvis ingen. Den existerar för övrigt ej alls,
om man blott stadigt har sin välgång i sikte — sin väl-
gång, som är grundad på plikten. Det finns ju visserli-
gen svaga...» Hans röst blev för ett ögonblick hot-
full... »Och det finns galna och avundsjuka män-
niskor — avundsjuka särskilt på personer i vår position.
Jag är oskyldig till denna — ledsamma — misshällighet;
men om ingenting irreparabelt har skett...» Det var
sem om en skugga skulle dragit över hans ansikte...
» Ingenting irreparabelt — du ser att jag allt ännu är vil-
lig att obetingat lita på dig — så är vår plikt klar.»
Han såg ned. Hans ansiktsuttryck förändrade sig och
från sin ivriga och angelägna pratsamhet övergick han
hastigt till att slött begrunda alla de lugnande sanningar,
dem han, icke utan förvåning, just hade upptäckt inom
sig själv. Under detta djupa och hugnesamma samråd
med sina innersta övertygelser blickade han oavlåtligt
mot mattan, medan hans ansikte såg olycksbådande hög-
tidligt ut och ögonen stirrade, som om de blickat in i ett
tomt hål. Utan att röra sig fortsatte han därpå:
»Ja. Fullkomligt klar. Jag har blivit prövad till det
yttersta, och kan icke lova att de gamla känslorna för en
tid framåt — de gamla känslorna äro ej...» Han suc-
kade... »Men jag förlåter dig...»
Utan att taga händerna från ögonen gjorde hon en lätt
rörelse. Han var så upptagen med att betrakta golvmat-
tan, att han ingenting märkte. Och det var så tyst både
inne i huset och utanför, som om hans ord skulle stillat
hela det omgivande livets pulserande skälvning och som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
