Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hemkomsten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
188
Åsynen av en mans ansikte — vilken som helst mans
ansikte — skulle verkat som en lättnad. Man skulle då
vetat — någonting — kunnat förstå... Han beslöt att
skaffa sig manliga tjänare. Han skulle med det allra
första anställa en hovmästare. Och så kom då slutet på
denna middag — som tycktes honom ha pågått under
timmar — slutet kom, till hans stora överraskning, som
om han skulle ansett det helt naturligt att bli sittande
till bords för evärderlig tid.
Men uppe i drawing-room”et blev han ett rov för en
rastlös oro, som på intet villkor tillät honom att lugnt
sätta sig ned. Hon hade sjunkit ned i en låg länstol och
skyddade sitt ansikte mot eldskenet med en elfenbens-
solfjäder, som hon tagit från bordet invid. Kolen glödde
utan låga. Emot deras röda sken avtecknade sig vid
hennes fot kamingallrets svarta och förvridna järnstän-
ger, som påminde om ett uppbränt offerdjurs förkolnade
benpipor. Längre borta i rummet brann en högfotad
lampa under en grannröd lampskärm; bland det
stora rummets skuggor bildade den medelpunkten
för en glödande skymning, som med sin varma
färgton påminte om någonting smeksamt, förfinat
och helvetiskt. Hans mjuka, jämna fotsteg och pen-
dylens sakta tickande svarade mot varann i taktfast följd,
som om tiden och han själv i en noga reglerad tävlan
skulle vandrat tillsammans genom skymningens inferna-
liska yppighet mot ett okänt mål.
Han spatserade utan uppehåll från rummets ena ända
till den andra, lik en vandrare som nattetid envist hastar
fram på en ändlös färd. Då och då betraktade han hen-
ne. Omöjligt att veta. Denna handgripligt tydliga tanke
uttryckte för hans praktiska sinne någonting så oändligt
och gränslöst djupt — det subtila hos en känsla, som
bredde sin alltomsvepande ton över hela hans liv, hans
smärtas evigt oföränderliga ursprung. Denna kvinna
hade gift sig med honom, hade övergett honom — hade
återvänt till honom. Och om allt detta skulle han aldrig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
