Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hemkomsten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
189
få veta sanningen! Aldrig någonsin! Icke så länge
han levde — icke där efter — icke ens på den eviga do-
mens dag, då allt skall uppenbaras och bedömas, både
tankar och handlingar, men då hjärtats hemligheter en-
samt skola — för evigt okända — återvända till den
outgrundlige Skaparen av gott och ont, till Härskaren
över våra tvivel och våra impulser.
Han stannade och betraktade henne. Hon satt orörlig
bakåtlutad med ansiktet vänt från honom — som om hon
sovit. Vad tänkte hon? Vad kände hon? TI den absoluta
stillheten, i den andlösa tystnaden, kände han sig så
utan betydelse och så maktlös gentemot henne, som om
han varit en fånge i kedjor. Hans raseri över denna
vanmakt framkallade hos honom den slags onda fanta-
sier, som driva en man att i enrum uttala förbannelser
eller göra hotande åtbörder. Men hans vrede gick has-
tigt om och lämnade honom lätt darrande, med den häp-
na, besinnande skrämseln hos en människa som dragit
sig tillbaka vid självmordets brant. Sanningens lugna
klarhet och dödens ro kunna endast vinnas genom ett så
vidsträckt förakt, att det omfattar även livets gagneliga
förhållanden. Han märkte att han ingenting önskade
få veta. Det var bättre att ingenting veta. Allt var ju
överståndet. Det var som om ingenting hade inträffat.
Och det var högst nödvändigt för dem båda, och dess-
utom moraliskt riktigt, att ingen skulle få veta något
därom.
Han sade plötsligt, som om han avslutat en diskussion:
»Det är bäst att vi försöka glömma allt detta.»
Hon ryckte till och slog ihop solfjädern.
»Ja, förlåta — och glömma», upprepade han, som om
han talat till sig själv.
»Jag kommer aldrig att glömma», sade hon med dar-
rande röst. »Och jag skall aldrig kunna förlåta mig
själv . 0 3 ;
»Men jag, som ingenting har att förebrå mig...» bör-
jade han, och tog ett steg emot henne. Hon rusade upp.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
