Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hemkomsten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
195
dag utan ett i morgon? Ingenting var ju dock förändrat
— ty ingen skulle få veta! Och allt skulle bli sig likt —
framgången, njutningen, lusten av en hunger, som varje
dag stillades, den nobla eggelsen av en osläcklig ärelyst-
nad. Alla — alla livets välsignelser! Allt — utom den
upphöjda och dyrbara vissheten — vissheten om kärlek
och tro. Han trodde att han så långt han kunde minnas
tillbaka hade haft en aning därom, och att denna omed-
vetna aning hade behärskat hans liv. Och nu, då visshe-
ten framskymtat och åter försvunnit, kunde han icke ut-
släcka sin längtan efter dess verkliga motsvarighet. Och
denna hans längtan var lika omedelbar och mäktig som
de materiella behov, vilka utgöra grundvalen för vår exi-
stens. Men i motsats till dem var den omättlig. Den be-
satt den förföljande och subtila despotismen hos en allt-
behärskande tanke, som icke tillåter några rivaler, som
är ensam, okuvlig och farlig. Han gick långsamt uppför
trapporna. Ingen skulle få veta! Dagarna skulle gå
förbi och han skulle komma att nå långt — mycket långt.
Och om tankarna ej kunde övervinnas, så kunde man i
alla fall behärska ödet, och människorna — och hela
världen! Han blev bländad av denna idé, och en brutal,
praktisk instinkt tillropade honom, att endast det som
kan nås är värt att äga. Han stannade tveksam på trapp-
stegen. Ljusen voro utsläckta i förstugan, men en liten
gul låga rörde sig fram och tillbaka därnere. Han kände
ett plötsligt förakt för sig själv, som gav honom en viss
beslutsamhet. Han gick på, men stannade tveksam med
banden redan upplyft för att öppna dörren till deras
rum. Nere i trappuppgången syntes tjänarinnan, som
hade stängt till för natten. Hans arm föll ned. Han
tänkte: »Jag skall vänta tills hon gått» — och drog sig
undan bakom en portieéres djupa veckfall.
Han såg henne långsamt närma sig, som om hon stigit
upp ur en avgrund. För varje steg fladdrade den svaga
lågan framför hennes trötta unga ansikte, och trappupp-
gångens djupa mörker tycktes gripa om hennes svarta
NW
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
