Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lagunen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
205
lan de täta och dunkla skogsväggarna. Mörkret ström-
made bakifrån in mellan träden, ur ormbunkarnas ore-
diga virrvarr, mellan de stora, fantastiska, orörliga bla-
den; ett mörker som var mystiskt och oövervinneligt, dof-
tande och förgiftat av ogenomträngliga skogar.
Männen stakade sig fram i vattnet, som nu blivit grun-
dare. Ån bredde ut sig och flöt ut i en stillastående la-
guns vida yta. Träden hade dragit sig tillbaka från den
sanka stranden, lämnande en flack rand av vassigt gräs
atl omrama återspeglingen av den blå skyn. Ett ljusrött,
ulligt strömoln svävade högt däruppe, inmängande sin
spegelbilds skära färger under lotusens flytande blad och
silverskiftande blommor. Ett litet svart hus, rest på
höga pålar, skymtade fram på avstånd. Två höga nibong-
palmer, som tycktes ha ryckt fram ur skogen i bakgrun-
den, böjde sig lätt över dess raggiga tak, med ett uttryck
av sorgsen ömhet och omsorg i lutningen av deras blad-
rika kronor.
Styrmannen sade, i det han pekade med sin åra: » AT-
sat är där. Jag ser hans kanot fastbunden vid pålarna.»
Roddarna sprungo längs båtens sidor och blickade över
sina skuldror mot målet för sin dagsresa. De skulle ha
föredragit att tillbringa natten annorstädes än vid denna
sjö med dess dystra utseende och dess hemska rykte.
Dessutom tyckte de illa om Arsat, dels för det han var
en främling, och dels emedan den som reparerar och be-
bor ett bofälligt hus visar att han icke fruktar de spöken
och andar, som hemsöka den av människor övergivna
platsen. En sådan man kan genom blickar och ord in-
verka på ödets gång, medan tillfälliga förbifarande icke
ha lätt att blidka hans spökbekantskaper, som längta ef-
ter att på dem få utösa sin mänskliga herres ondska.
Vita människor bry sig icke om dylika ting, de äro
otrogna och i förbund med det ondas fäder, som ledsaga
dem oskadda genom denna världens osynliga faror. Vid
de lättrognas varningar hyckla de en kränkande vantro.
Vad är därtill att göra?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
