Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lagunen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
207
hennes läppar voro halvöppna, och det ungdomliga an-
siktet var präglat av en olycksbådande stelhet, — av det
frånvarande, begrundande uttrycket hos medvetslösa, som
hålla på att dö. De två männen betraktade henne under
tystnad. |
» Har hon länge varit sjuk?» frågade den resande.
»Jag har icke sovit på fem nätter», svarade Malajen i
betänksam ton. »Först hörde hon röster som kallade på
henne från vattnet och hon kämpade emot mig när jag
höll i henne. Men sedan solen gått upp i dag hör hon
ingenting — hon hör icke mig! Hon ser ingenting.
Hon ser icke — migl»
Han stod tyst en minut, och frågade sedan sakta:
»Tuan, kommer hon att dö?»
» Jag fruktar det», sade den vite mannen sorgset. Han
hade lärt känna Arsat för flera år tillbaka, i ett avlägset
land, och under oroliga och farliga tider, då ingen vän-
skap var att förakta. Och sedan hans malajiske vän helt
oväntat tillsammans med en främmande kvinna slagit sig
ned i hyddan vid lagunen, hade han många gånger rastat
där på sina resor upp- och nedför floden. Han tyckte
om mannen, som var trogen i fred och under krigstid mo-
digt stred vid sin vite väns sida. Han tyckte om honom
— kanske icke fullt så mycket, som en man tycker om
sin favorithund — men likväl tillräckligt för att bistå ho-
nom utan att göra några frågor, tillräckligt för att ibland,
mitt under sina egna förehavanden, sända en dimmig och
oklar tanke till den ensamme mannen och den långhåriga
kvinnan med det djärva ansiktet och de triumferande
ögonen, som levde tillsammans, gömda i skogarna — en-
samma och fruktade.
Den vite mannen kom’ut ur hyddan tids nog för att se
hur solnedgångens väldiga brand släcktes av de snabbi
smygande skugor, som, höjande sig över trädtopparna
likt en svart och formlös dimma, bredde sig över himlen,
utplånande de drivande skyarnas purpurglöd och det fly-
ende dagsljusets röda glans. Inom några ögonblick fram-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
