Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lagunen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
210
»Jag minns», sade den vite mannen stilla. Arsat fort-
satte med dyster fattning:
» Därför skall jag tala till dig om kärlek. Tala i natten.
Tala innan både natt och kärlek äro gångna — och innan
dagens öga ser ned på min sorg och min skam; på mitt
svärtade ansikte’; på mitt förbrända hjärta.»
En kort och svag suck fyllde en nästan omärklig paus,
och sedan flöto orden vidare, utan en rörelse, utan en
gest.
»Efter det tiden för krig och oro var över och du rest
bort från mitt land för att fullfölja de avsikter vilka vi,
öbor, icke kunna förstå, blevo jag och min broder igen
svärdbärare hos Härskaren, såsom vi redan tidigare hade
varit det. Du vet att vår familj hörde till en regerande
ätt, och att det framom andra anstod oss att på vår högra
skuldra bära maktens emblem. Och Si Dendring visade
oss ynest i de goda tiderna, liksom vi i de svåra tiderna
hade visat honom vårt mod och vår trofasthet. Det var
fredstid. Tid för rådjursjakter och tuppfäktningar, tid
för lättjefullt tal och dåraktigt kiv mellan män, vilkas
magar äro fulla och vilkas vapen äro rostiga. Men så-
ningsmannen såg lugnt på, hur de unga risplantorna
vuxo, och handelsmännen kommo och foro. De hämtade
också nyheter. Hämtade lögn och sanning blandade om
varann, så att man aldrig visste när man skulle glädjas
och när vara sorgsen. De berättade också om dig. De
hade sett dig än här, än där. Och jag var glad att höra
om dig, ty jag mindes de oroliga tiderna, och jag mindes
alltid dig, Tuan, tills den tiden kom, då mina ögon blevo
blinda för det förflutna, för att jag hade skådat henne,
som håller på att dö — där inne i huset.»
Han avbröt sig för att i en genomträngande viskning
utstöta: »O Mara bahia! O olycka!» Så fortsatte han
litet högre: »Det finns ingen svårare fiende och ingen
bättre vän än en broder, Tuan, ty den ena brodern kän-
! Hänför sig till det bland många vilda folkslag gängse
bruket att svärta ansiktet till tecken på sorg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
