Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lagunen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
212
natt! Jag såg på mina vapen och när tiden var inne tog
vår kanot sin plats i cirkeln av de båtar, som buro blos-
sen. Ljusen flammade över vattnet, men bakom båtarna
var det mörkt. När skjutandet började och ivern gjorde
dem likt galna, drogo vi oss undan. Vattnet släckte vår
eld, och vi rodde tillbaka till stranden, som låg nästan
mörk med endast några enstaka sken av glödande kol. Vi
kunde höra slavflickorna samtala mellan hyddorna. Så
funno vi en tyst och övergiven plats. Där väntade vi.
Hon kom. Hon kom springande längs stranden, snabbt
och utan att lämna ett spår, likt ett löv, som vinden dri-
ver över vågorna. Min broder sade sorgset: ”Gå och tag
henne; bär henne till vår båt.” Jag lyfte henne på min
arm. Hon flämtade. Hennes hjärta klappade mot mitt
bröst. Jag sade: ”Jag för dig bort från dessa människor.
Du kom vid mitt hjärtas rop, men mina armar lyfta dig
i min båt, emot de mäktigas vilja.” ”Det är rätt’, sade min
broder. ”Vi äro män som taga det vi vilja ha och som
kunna försvara det mot många. Vi borde ha tagit henne
vid dagsljus.” Jag sade: ”låt oss fara! Ty sedan hon väl
var i båten började jag tänka på vår Härskares många
män. ’Ja, låt oss fara”, sade min broder. ”Vi äro lands-
flyktiga, denna båt är nu vårt fosterland, — och sjön är
vår tillflyktsort.” Han höll ännu sin fot på stranden, och
jag besvor honom att skynda, ty jag mindes hennes hjär-
tas slag mot mitt bröst och tänkte på att två män icke
kunde motstå hundra. Vi begåvo oss av, paddlande ned-
för strömmen tätt invid stranden. När vi passerade viken
där de andra fiskade, hade skjutandet upphört, men sor-
let av röster var högljutt, som insekternas surr vid da-
gens hetaste timma. Båtarna drevo och bildade grup-
per vid facklors röda sken, under ett svart tak av rök, och
männen talade om sin fisklycka. Män som skröto och
berömde eller hånade varann — män som ännu vid denna
dags morgon varit våra vänner, men som redan denna
natt skulle bli våra fiender. Vi paddlade hastigt förbi. Vi
ägde inga vänner mer i vårt födelseland. Hon satt mitt i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
