Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lagunen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
213
kanoten med ansiktet täckt; tyst som hon nu är det, utan
att se liksom nu, — jag kände ingen saknad efter det jag
lämnade, emedan jag kunde höra henne andas nära intill
mig — såsom jag kan höra henne nu.»
Han tystnade, vände sig mot dörren för att lyssna, ska-
kade på huvudet och fortsatte:
»Min broder önskade upphäva utmaningsropet — ett
rop endast — för att låta folket veta att vi voro friborna
rövare som litade på våra armar och det vida havet. Och
återigen bad jag honom, i vår kärleks namn, att tiga.
Hörde jag icke henne andas tätt invid mig? Jag visste att
förföljelsen skulle begynna snart nog. Min broder älskade
mig. Han sade blott: ”Det är endast en halv man uti dig
nu — den andra hälften finnes hos denna kvinna. Jag
kan vänta. När du är en hel man igen, skall du komma
tillbaka hit tillsamman med mig för att ropa ditt krigsrop
till utmaning. Vi äro söner av samma mor.” Jag svarade
icke. All min styrka och hela min själ satt i den hand
som höll åran — ty jag längtade efter att tillsammans
med henne nå en plats säker för männens vrede och kvin-
nornas ondska. Min kärlek var så stor att jag trodde den
skulle kunna vägleda mig till ett land där döden var
okänd, om jag endast kunde undslippa Inshi Midahs
vrede och vår Härskares svärd. Vi rodde raskt på, dragan-
de andan genom tänerna. Årbladen skuro djupt i det
lugna vattnet. Vi styrde bort från floden, vi flöto fram
mellan grund. Vi passerade längs den svarta kusten, längs
sandstränderna, där sjön talar i viskningar till landet, och
den vita sandens ljus glimtade förbi vår båt — så hastigt
skar den genom vattnet. Vi talade icke. Endast en gång
sade jag: ”Sov, Diamelen, ty du skall kanske snart be-
höva alla dina krafter! Jag hörde hennes ljuva röst, men
jag vände ej på huvudet. Solen steg upp och vi rodde
allt vidare. Vattnet rann från mitt ansikte likt regn från
en sky. Vi flögo fram i ljus och hetta. Jag såg mig ej
om, men jag visste att min broders ögon bakom mig stän-
digt blickade framåt, ty båtens kurs var så rak, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
