Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lagunen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
214
slungredskapet när det lämnat buskfolkets kastspjut. Det
fanns ingen bättre roddare, ingen bättre styrman än min
broder. Många gånger hade vi i denna kanot tillsammans
vunnit priset vid tävlingarna. Men aldrig hade vi spänt
våra krafter så till det yttersta som nu — nu; då vi för
sista gången rodde tillsammans! Det fanns ingen star-
kare och modigare man i vårt land än min broder. Jag
vågade ej vända på huvudet för att se på honom, men jag
hörde ljudet av hans andetag allt högre bakom mig. Lik-
väl sade han ingenting. Solen stod högt. Den brände
min rygg lik en flamma av eld. Mina revben voro nära
att brista, och jag fick ej längre luft i mitt bröst. Till slut
kände jag, att jag med mina sista krafter måste ropa: ”Låt
oss vila!" ... ”Gott! svarade han med fast röst. Han var
stark. Han kände varken fruktan eller trötthet. . Min
broder!»
— — — Ett mummel som var mäktigt och milt, som
var vidsträckt och svagt, ett mummel av darrande löv, av
prasslande kvistar, gick fram ur skogarnas ogenomträng-
liga djup och över lagunens stjärnbeströdda spegel. Vatt-
net mellan pålarna slog med ett hastigt plask mot det
slemmiga timret. En varm luftström berörde de båda
männens ansikten och drog förbi dem med ett klagande
ljud — likt en ängslig suck från den drömmande jorden.
Arsat fortsatte med entonig, låg röst:
»Vi landande med vår kanot vid den vita stranden av
en liten vid strax invid en landtunga, som tycktes stänga
vår väg; en lång, skogig udde, som sträckte sig ut i sjön.
Min broder kände stället. Bakom udden ligger mynningen
till en flod, och en smal väg leder genom den snåriga sko-
gen. Vi gjorde upp eld och kokade ris. Så lade vi oss
att sova på den mjuka sanden i skydd av kanoten, medan
hon vakade. Knappt hade jag slutit mina ögon, innan jag
hördes hennes alarmrop. Solen höll redan på att gå ned
och en båt, bemannad med många roddare, kom i sikte i
öppningen av viken. Vi igenkände den genast, det var en
av Rajahs båtar. De betraktade kusten och sågo oss. De
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
