Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Marie Sophie Schwartz: Porträttets historia, novell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 53 -
Rhen, emedan hans lilla gosses försvagade helsa
gjorde omöjligt för honom att återvända till Sverige. —
Om den olycka, som drabbat August, förbjöd han så
väl mig som Constance att skrifva ett ord.
Constance mild och hängifven egde aldrig något
begär att handla i strid med mannens vilja. Då hon
såg att han bestämdt önskade att tills vidare stanna
der vi nu voro, gjorde hon allt för att nedtysta
längtan efter sitt yngsta barn och att inrätta sitt lif så,
att hon måtte kunna vara allt hvad hon borde för det
äldsta som hemfallit under en så svår olycka. Om
någonsin en menniska kunnat få namn af engel, så
var det Constance.
Arvid, som hittills aldrig varit häftig eller oblid
emot Constance, utan för henne blott haft ömma ord
och kärleksfulla smekningar, var nu misstänksam och
ofta så orättvis och bitter, att det såg ut som han för
Constance fattat un oförklarlig ovilja. Så gingo några
månader, under hvilken tid han icke hade ett vänligt
ord för den stackars hustrun, utan slösade all kärlek
på sitt olyckliga barn. Arvid log aldrig mera. Hans
ansigte, hans blick, hela hans yttre menniska var
liksom inmängd af sorg och dysterhet.
Det var en bedröflig tid och ändå bar Constance
sitt öde med en sådan undergifvenhet och ett sådant
tålamod, att hon måste väcka den djupaste beundran.
Huru hård och oresonlig Arvid än var emot henne,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
