Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Wilhelmina Stålberg: Sotargossen, novell med plansch
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 72 -
Nå ja!.... hvad var att göra? — Fadren
förlät sin son; han hade ju sjelf varit en ung man, och
det kanske längre än vederbörande hade reda på.
Så godt det lät sig göra öfverskylde han för de
hemmavarande sonens dårskap och återförde till hemmet
den ångerfulle syndaren, som emellertid förklarade,
att han nu mer på intet vilkor kunde låta förmå sig
till ett giftermål med Augusta.
Men se då blef der ett väsen! Fadren hotade
med arflöshet och sonen, som blifvit uppfostrad i
vördnad för rikedomen och uppskattande af alla de
fördelar den kan tillskynda sin egare, gaf snart med sig.
Augusta hölls i fullkomlig okunnighet om sin
fästmans afslag och så firades i Robsohms (Millers
kom-pagnons) hus ett bröllopp, hvartill man på långliga
tider ej sett maken.
De unga makarna voro dock långt ifrån
lyckliga. Franz’s förtret öfver att hafva låtit truga sig
till ett giftermål mot sin böjelse tilltog i jemnbredd
med sorgen öfver att förblifva barnlös.
Så fortgick det i nio år, hvarunder Franz’s mor?
jemte både hans och Augustas far, ehuru
allesammans långt ifrån gamla, hade lemnat detta jordiska.
Fru Miller hade dött af en häftig förkylning
sexveckor efter sonens bröllopp, och de båda herrarna,
Miller och Robsohm, fem år derefter, till följd af en
olyckshändelse med skenande hästar. Återstod såle-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
