Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Wilhelmina Stålberg: Sotargossen, novell med plansch
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 74 -
Så lydde medpassagerarnes berättelse om den
tyste resanden och så stannade de vid blotta
gissningar och förmodanden om hans ärende till
hufvudstaden. Icke var det otroligt, att herr, Miller, enkling
sedan trenne år och efter att under den tiden hafva
lefvat fullkomligen isolerad, nu kunde med ens fara
att söka sig en ny fru. Troligast reste han dock
blott i affärer.
Ja, hur skulle man få lösning på den gåtan?
Det hade emellertid händt något, som ingen då
visste, men som sedermera blifvit uppdagadt.
Brukspatron Miller hade, nämligen, för blott några få
dagar sedan, erhållit ett bref med posten, af följande
lydelse:
»Herr Brukspatron. Ni är ännu enkling och
fullkomligt fri öfver era handlingar. Tiden torde vara
inne, att för er omtala, det ni eger en son. Hvar
han för närvarande vistas kan omöjligen uppgifvas,
nog af, han fins i Sverige — så vida döden icke
kallat honom hädan. — På stora Barnhuset i
Stockholm inlemnades barnet i Maj månad 1840, och bör
således nu vara omkring tolf år gammalt. Dess
namn är Carl Alfred och igenkäuningstecknet ett litet
eldmärke öfver venstra tinningen, uppe vid hårfästet.»
Brefvet var skrifvet af en, såsom det syntes,
oöfvad fruntimmershand och undertecknadt: »En
döende. r>
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
