Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Wilhelmina Stålberg: Sotargossen, novell med plansch
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
_ 75 -
Efter läsningen föll det ur Millers hand. lian
satt länge stum och liksom förstenad.
«En son!» utropade han ändtligen, slående sig
för pannan. •■Ja, ja!.. . Det kan nog vara sant. —
Emma!... min stackars olyckliga, bedragna Emma!...
O, jag var ett vilddjur ... en niding ... en ...
Dock . . . hon svarade ju icke på mitt bref: utan
modren svarade i stället, att jag aldrig borde skrifva
mer, emedan brefven skulle återsändas obrutna. Och
jag!... Himmel! hur många stunder af helvetiska
qval har det icke kostat mig att. .. Min ljufva,
uppoffrade Emma!... Dock — jag vill söka godtgöra ...
Hvad!... godtgöra!. . . Nu, då hon är döende!...
Man kan i sanning bli tokig af allt detta.»
»Emellertid,» fortfor han efter något uppehåll,
"måste jag ha rätt på gossen. Honom skall jag
upptaga, erkänna och insätta i sina naturliga rättigheter.
Hur har jag icke grämt mig öfver, att ej hafva
någon arfvinge till alla dessa rikedomar, som göra mig
så liten glädje!.. . Genast, genast måste jag resa.»
»Dock,» fortfor han efter en ytterligare paus,
»hvad var det jag skulle etterfråga?... Jag skall
väl icke fara som en narr och låta beskratta mig.»
Han upptog från golfvet det nedfallna brefvet,
betraktade det noga och läste om det igen; der stod
ju, att gossen hette Carl Alfred.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
