Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Wilhelmina Stålberg: Sotargossen, novell med plansch
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 7G -
’•’Godt, att jag det vet! — Så fort som möjligt
måste jag begifva mig åstad.»
Och han gick ombord på Polhem. Hur hans
slutenhet och synbara grubbleri der väckte allmänt
uppseende, veta vi. Men ingen visste, att han
uteslutande tänkte på Emma, sin första och enda
ungdomskärlek, samt undrade om det var hon, som hade
skrifvit honom till och om han skulle träffa henne
ännu vid lif. — O, nej! nej!... Emma var säkert
död, eftersom gossen så der gått förlorad för allas
blickar. Dock ... — Han visste ej egentligen hvad
han skulle tänka.
Om... hur och hvar! — detta var tre vigtiga
frågor.
Det första han efter sin ankomst till Stockholm
företog, var en promenad till Stora Barnhuset, der
han ifrigt frågade efter gossen Carl Alfred, hvars
namn, jemte datum, då han ditlemnades, verkligen
fanns i boken för 1840. Men gossen fanns deremot
icke der på stället. Han hade, efter blott några
må-ders dervaro, blifvit uttagen af ett torparefolk i
Roslagen, hvilka i åtta år för honom upptagit
barnhus-hjelpen, samt företett nödiga, betyg om att barnet
lefde och vårdades väl. Från den tiden — d. v.
s-fyra år före den, då Miller efterfrågade honom —
hade fosterföräldrarna upphört att infinna sig och man
visste ej hvad det hade blifvit, hvarken af dem eller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
