Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Wilhelmina Stålberg: Sotargossen, novell med plansch
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 78 -
att nalkas en mor, så förolämpad, som fru W...
måste vara.
Kommen till hörnet af den gata han sökte, hörde
han begrafningsklockorna ljuda. Dessa sorgliga ljud
voro långt ifrån egnade att lugna hans upprörda
känslor, tvärtom ökade de hans oro.
Han gick framåt och fann den uppgifna
hus-nummern, men tillika de trenne fönster, som utgjorde
den lilla våningen en trappa upp, behängda med lakan,
hvarjemte en bred väg af starkt luktande finhackadt
granris antydde att der var begrafning å färde.
Det var således härifrån man skulle uttaga den
döda, för hvars skull klockorna ljödo!
»O, det är hon! . . . det är säkert hon . . .
hon . . som tillskref mig brefvet,» tänkte han.
»Min Gud, att jag skulle komma för sent!»
Vid första fråga till en bland de många, som
stodo der och gapade, i väntan på att liket skulle
utbäras, fick han det svaret att den döda hade i
lifstiden hetat W. .., var enka efter en kontrollör,
varvid sin död sextifyra år gammal och hade länge varit
sjuk af bröstlidande. Icke underligt heller: »hon
hade haft så många bittra sorger i sin dar,» tillade
en pratsjuk madam.
Brukspatronen återvände till hotellet, der han
tagit in. Han sof ej en blund under hela den
påföljande natten; han lade sig icke ens, utac tillbragte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
