Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Wilhelmina Stålberg: Sotargossen, novell med plansch
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 79 -
den ena timman efter den andra med att fram och
tillbaka på golfvet trampa stora och tunga steg.
Den gamla frun var således död! ... Månne hon
hade förlåtit honom? .. . Eller hade hon dött med
förbannelsen på läpparna öfver honom, som fordom
lik en orm smög sig in i hennes husliga lyckas stilla
paradis och förstörde det kanske för alltid? — O,
nej! hon hade tyckts vara en så from och stilla
qvinna ... hon kunde icke hafva dött med hatet och
hämdkänslan i hjertat. Från grafvens rand
bedöm-mer man ungdomens lättsinne annorlunda än under
de friska dagarna. Och hade icke också han något
att förlåta henne, mormodren, som så lemnat det
stackars barnet utan all tillsyn?
Men — hvar finna gossen? — Den aflidna hade
ju omöjligen kunnat uppgifva det! —- Hon hade ju
endast hänvisat till barnhuset.
Följande förmiddag begaf Miller sig åter till det
hus, der fru W... hade bott. Lakanen voro nu
borttagna från fönstren och ut genom ett af dem
blickade ett blekt qvinnoanlete.
Brukspatronen sprang uppför den korta
träd-trappan och mötte i förstugan en piga, som på hans
fråga hvem han skulle kunna få tala med svarade att
"mamselb? vore hemma.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
