Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Wilhelmina Stålberg: Sotargossen, novell med plansch
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 86 -
året förut gjort en resa, i arfsangelägenheter, och
der han, som han uttryckte sig, ’’kommit öfver den
der pojken, som gick der vind för våg och hade
hvarken huld eller skyld."
Att Miller förmådde beherrska sig tillfyllest, för
att med skenbart lugn kunna efterfråga huru gossen
nu befann sig, samt taga farväl af sotaren och gå sin
väg, som en ordentlig och sansad menniska, var
honom sjelf efteråt en verklig gåta. Till all lycka mötte
han snart en hyrkysk, körande en tom kalesch, i
hvilken han kastade sig upp och åkte till hotellet; ty gå
tyckte han sig icke kunna.
»Sotargosse, således!» var lians första rediga
tanka. »Sotargosse han ... och jag millionär! .. .
Jo, det är präktigt! — Jag underrättas om, att jag
är far ... att en varelse finnes, som har mig att
tacka för lifvet. — Jag skyndar .. . jag finner
honom, men — jag kommer för att se honom dö! —
O, Nemesis Divinal
»Ack, om blott icke olyckan hade händt! —
Om jag hade funnit honom frisk och färdig!—Hade
lian än tio gånger varit ett armodets barn, jag skulle
dock hafva upptagit, erkänt, omhuldat honom och
sökt att godtgöra hvad som var försummadt. Men
nu....»
Han efterskickade, så snart han någorlunda
hunnit sansa sig, en vagn och åkte till lazarettet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
