Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Wilhelmina Stålberg: Sotargossen, novell med plansch
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Till sin stora förvåning mötte han der, i stora
förstugan, Henriette W. . .. som efter en kort
helsning skyndade ut åt gården.
Hatten, som Miller aftagit, för att helsa på
henne, stannade i hans hand och han blickade förundrad
efter den bortskyndande.
»Ater hon!» mumlade han för sig sjelf.
I det samma träffade hans blick en qvinna, som
skred öfver förstugan, just densamma, med hvilken
Henriette nyss talat.
»Förlåt mig,» sade han till denna, »har det der
fruntimret någon sjuk här, som hon besöker?»
»Nej, herre; hon endast frågade hur det var
med en liten sotargosse, som fallit från ett tak och
skadat sig. Han blef hitförd för ungefär ett par
timmar sedan.»
»Ar ni hans sköterska?»
»Jag är en af sköterskorna i den salen för
»utvärtes,» der den lilla stackarn ligger.»
»Och hur är det med gossen?.... Månn’ tro
att han kan räddas från döden?»
Sköterskan blickade med uppspärrade ögon på
den fina herrn, som så talade, högst förundrad öfver
en sådan persons varma deltagande för ett stackars
barn af folket.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
