Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Wilhelmina Stålberg: Sotargossen, novell med plansch
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 89 -
»Herre, jag försummar ingen, vore han än aldrig
så usel. Herrn kan fråga öfverläkarn om ....»
Och här blef nu ett förfärligt ordsvall, som vår
resande fann sig föranlåten att afbryta, sägande:
»Jag är ingen fiskal och har ingen rättighet att
efterhöra huru ni uppfyller ert ansvarsfulla kall; det
må ni afgöra med Gud och ert samvete. Men, det
säger jag, att — försummar ni den lilla sotargossen,
så skall ni komma att pligta derför, hvaremot, om
ni med en outtröttlig omsorg .... en riktigt moderlig
omsorg — förstår ni det ordet? — Är ni sjelf mor?»
»Ja, herre; jag är enka och har en liten gosse?»
>/Väl! då vet ni hvad ömma omsorger vill
säga-Således, vårda gossen väl och ömt, antingen det för
honom blir till lif eller död. Ni skall vid Gud icke
ångra det.»
Derefter lät Miller föra sig till läkarens rum,
samt af denne upp i sjuksalen, der gossen låg. Denne
var, såsom doktorn också yttrade, mycket klen, och
föga hopp om hans vederfående.
Utan någon hotelse, men med ett löfte af
ungefär samma andemening, som det till sköterskan, tog
Miller afsked af doktorn och for hem. — Han var
mer upprörd än någonsin, ty lian hade sett det
uppgifna eldmärket i gossens panna.
Under tvänne veckors tid försummade Miller
ingen enda dag att besöka lazarettet, så väl för- som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
