Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Wilhelmina Stålberg: Sotargossen, novell med plansch
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 91/ -
eftermiddag. Han tillbragte hela timmar i sjuksalen,
der sotargossen låg, och då han ej satt vid dennes
säng gick han omkring till de öfriga, talade tröstens
ord till dem och skaffade dem allt hvad som i deras
olyckliga belägenhet kunde göra dem någon glädje, ja
allt hvad ett deltagande hjerta kan förmå, i förening
mgd en aldrig trytande kassa, och det är minsann
icke så litet. Han hade från början velat skaffa
gossen ett eget rum; men denne hyste en panisk
förskräckelse för att ligga ensam och föredrog den
allmänna sjuksalen, med all dess jämmer och elände.
Icke mindre än fyra särskilda gånger hade Miller
sett den intagande Henriette i sin djupa sorgdrägt
skymta förbi honom i lazarettets gångar och trappor,
och alltid var hon der, för att fråga efter
sotargossen. Slutligen såg han henne icke mer och han
frågade då sköterskan, om den sorgklädda hade upphört
att gå dit.
»Nej, bevars,» svarade denna; »men hon vet nu
så väl hvilka tider på dagen herrn kommer, och då
aktar hon sig för att infinna sig just på de
timmarna.»
»Har hon yttrat något varmare deltagande?»
frågade Miller — »jag menar något sådant, hvaraf man
möjligen skulle kunna sluta, att gossen på något sätt
hörde henne till?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
