Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Wilhelmina Stålberg: Sotargossen, novell med plansch
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 91 -
»Nej, kors! .... för ingen del. Det är rent
menskligt medlidande med hans olycka, det försäkrar
jag herrn. Hvad skulle hon, föröfrigt, ha för
beröring med en sotarpojke, hon, ett sådant fint
fruntimmer?;»
»Ah, jag menar, om hon vore på långt håll slägt
med honom ... om hon hade känt hans föräldrar ..,
om ....’>
"Nej, nej; den stackars ungen har hvarken
föräldrar eller slägt och aldrig har han känt några
sådana. Han är ett barnhusbarn ... det har han
under någorlunda plågfria stunder berättat mig. Och så
har han talat om sina öden från späda barndomen,
hur rysligt illa han farit . .. hur hårda de varit emot
honom.»
Miller drog en djup suck. Sköterskan fortfor:
"Han säger, den lille stackarn, att han aldrig
varit så lycklig som nu, och det fastän han lider så
svåra plågor. Alla äro här vänliga emot honom;
doktorn pjollrar med honom, som om han vore ett
litet vaggbarn; och nog är jag snäll, alltid, det vet
jag. Och herr brukspatron! . . . Honom kallar han
för sin Gud. — Man har just icke gifvit honom så
mycket begrepp om vår Gud och fader i himmelen.»
Härje af dessa ord var ett dolkstygn för Millers
hjerta. Han stack åter en betydlig penningegåfva i
sköterskans hand och skyndade bort.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
