Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Wilhelmina Stålberg: Sotargossen, novell med plansch
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 92 -
Hvad gjorde Henriette der, så ofta? det var livad
lian grubblade på, lika mycket som på Alfreds
sjukdom. Yisste lion, att hon var hans moster? Då var
det icke alls underligt. Yisste hon det deremot icke,
såsom hennes beteende under det enda samtal han
haft med henne dä kommit honom att tro, så var ju
hennes deltagande för en stackars menniskovarelse,
som hon icke kände, mer än beundransvärdt.
Ännu en vecka förflöt, hvarunder den sorgklädda
hade gjort blott ett enda besök på lazarettet, just
emedan hon hört att gossens tillstånd fortfarande
förbättrades, något hvaröfver hon visade mycken glädje.
Han var således på bättringen!. .. Ja,
synbarligen och läkarne, af hvilka de flesta i början dömt
honom till döden, hyste nu det bästa hopp om hans
vederfående, ehuru denna förbättring verkligen
förundrade dem allesamman.
Hvem var nu lycklig, om icke Miller ? Han var
ej längre den dystra, slutna, otillgängliga mannen, som
förut; nu kunde han till och med skämta och hålla
långa samtal med läkarne, då deras tid det tillät.
Som lian väl begrep, att man skulle undra och
gissa och dömma mycket och mångahanda, angående
hans förhållande till sotargossen, så hade han redan
i början skyndat att med några ord till öfverläkaren
antyda det band, som — enligt hans fulla
öfvertygelse — förenade honom med den sjuke. Att tu-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
