Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Wilhelmina Stålberg: Sotargossen, novell med plansch
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 94 -
allt hvad man i den vägen kan fordra: — en välvillig
värd, en intagande värdinna, mycken och vacker
musik, en angenäm konversation, älskvärda barn,
hyggliga umgängesvänner, litteratur och skön konst, lyx
förenad med verklig komfort, munterhet, i förening
med trefnad, herrliga blommor, mycken sol — med
ett ord allt hvad man kan önska sig.
Men den magnet, som förnämligast drog honom
dit, var dock Henriette, hvars älskvärda väsende,
utan att hon sjelf visste det, fästade honom med
osynliga, snart oslitliga band. Det var så mycket hos
henne, som vid närmare bekantskap erinrade om
Emma; sjelfva tonfallet i hennes röst hade mycken
likhet med systerns, äfvensom vissa miner ibland, då
hon talade. Dessutom hade Henriette en förtjusande
sångröst, var en ovanligt skicklig pianist och dertill
sannt musikalisk, något som Miller, sjelf en
musik-vurm, högt uppskattade. De sjöngo och spelade
tillsammans, och på tonernas vingar höjde sig deras
själar till en verld af oändliga harmonier, derifrån de
först sent återvände till den oharmoniska, glädjefattiga
jorden.
Efter ännu en liten tid var Alfred ute från
la-zarettet och inackorderad på landet, i en prestgård,
der han på en gång skulle hemta styrka till kroppen,
dricka ur naturens alla lifgifvande källor och erhålla
den första så behöfliga grundläggningen till den upp-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
