Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lea: Sista försöket, novell med plansch
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 114 —
— Mamsell Lucretia! var öfvertygad att jag
aldrig glömmer den aktning jag är en dame skyldig;
det är endast i första ögonblicket som känslan tar ut
sin rätt,
Lucretia smålog — ett förlåtande leende.
— Mitt älskade barn, min enda dotter! utbrast
kaptenskan med ett lycksaligt leende, då de båda kommit
hem i den lilla ganska täcka våning de under
brunns-sejouren hyrt: jag måste tillstå att mina
förhoppningar att se dig lycklig vid en ädel mans sida allt
mera ljusna; v. Stehlens artigheter antogo verkligen
en så bestämd karakter, att man skulle vara mer
än lofligt anspråkslös, för att ej bakom dessa
artigheter spåra en djupare känsla ... Kom i mina
armar, mitt barn! det bör vara dig en sällhet att veta
det din mor skänker dig sin välsignelse.
— Men, mamma, invände Lucretia och såg ut
genom fönstret med en svärmisk blick, vågar jag väl
tro ...
— Du vågar, mitt barn, du vågar ... lita på
din mor, som sett verlden förr än du.
Emot denna visa anmärkning fanns intet att
invända, hvadan Lucretia satte sig i ett soffhörn och
ämnade försjunka i ljufva framtidsbetraktelser.
— Hvad nu, lilla »hennes nåd» skämtade
kaptenskan. Du får ej glömma aftonens bal, på hvilken
du måste så mycket som möjligt visa dig till din för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
