Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lea: Sista försöket, novell med plansch
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 130 -
nor, Arvid, de äro icke nyckfulla, de äro milda och
jemna soin knäppningarne i denna tidmätare.
Hon tog härvid af sig sitt briljanterade ur med
den tjocka massiva guldkedjan och hängde den om
hans hals, samt mottog hans i utbyte.
— Tag äfven denna ring, hviskade han, dragande
från sin hand den förr omtalade diamanten — lika
äkta som dessa stenar äro, lika äkta är min kärlek
till dig ...
Lucretia fällde tårar af rörelse och undrade om
himlens salighet kunde vara större än den hon nu
åtnjöt.
Först sent på aftonen skildes kammarjunkarn och
hans kusin från kaptenskan och hennes dotter. Det,
var afgjordt att majorskan skulle följa med hem till
Ekholmen och dröja der till fästmannens ankomst.
Försjunkna i de angenämaste drömmar, vaknade
mor och dotter först fram på morgonen. Med
förvåning sågo de att kl. var 10 på dagen. De kände
äfven en tyngd i hufvudet.
— Gud, mamma, hvad är detta! vi ha ju
fcir-sofvit oss? —
— Ja, sannerligen ha vi icke! sinnesrörelsen i
går, ser du, barn ... jag tycker hvad han skall hafva
varit orolig, att vi ej varit vid brunnen i morse.
Apropos, Lncretia! du var väl ej enfaldig nog att
nämna något om vår ekonomiska ställning. . . märkte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
