Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte I - Öfversigt af den nyaste Litteraturen - Vitterhet - [27] Flygare (Fru), Kyrkoinvigningen i Hammarby
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
{■mentalitet, blef på allvar kir i Prostens Alfhild ocb llt genom sin
fabroder, en fördomsfri gammal krigare, anhålla om hennes band.
Prosten befanns, oaktadt sitt löfte till Leii.er, villig. Detta var sista
alaget, som Air n il» bade att uthirda: dödsslaget. Följande söndag,
Alfrilds begrafningsdag, skulle den af en annan byggmästare
fullin-dade kyrkan invigas. Då återkom äfven den hittills landsflyktige Lkii.er,
för att fordra uppfyllelsen af det löfte bans älskarinnas fader gifvit
bonom. Han finner i kyrkan en likbegängelse, han finner att den
avarta kistan innebåller stoftet af bans brud. Han lemnar kyrkan;
processioneu träffar honom i Alfbilds graf med bufvudet krossadt emot
kanten af en jcrnplåt, som befanns tillhöra 8igrii>s likkista. — Några
år derefter besöktes Leii.ers ocb’ Alfhilds graf af ett älskande par:
det var Blvi och Maria, som nu voro man och hustra.
Sådan är i korthet planen i en roman, som utan tvifvel
är en bland de bästa, vär yngre vittra original-litteratur
fram-bragt. — Familjehämnden, detta fordom hos de flesta foll
och ej minst hos vära förfader betydelsefulla och
inflytelserika förhållande, utgör, såsom läsaren af ofvanståeude resumé
finner, grundmotivet för handlingen, följaktligen
medelpunkten för det helas organiska lif. Det år vår Förf:s stora
för-tjenst att sålunda hafva höjt sig ofvan hvardaglighetens små
forhållanden, med hvilka den poetiska behandlingen alldrig är
rätt förenlig, till de stora af högre menskligt intresse,
hvar-igenom hos henne följaktligen de handlande personerna
erhållit en möjlighet att ifrån liflösa marionetter, till sina
rörelser bestämda af yttre tillfalliga inverkningar, förvandlas till
menniskogestalter af verkligt lif och konstnärligt intresse.
Af-ven vi kunne ej annat än skänka vårt bifall åt de täcka
genremålningar, hvarmed i våra dagar hvardagshändelserna blifvit
illustrerade, men kunne likväl ej undgå att anse slika
teck-pingar, med all sin skenbara ledighet, likväl i grunden snarare
konstlade, än konstmässiga. Det är icke ursprungligen
menni-skaiis behof att fördjupa sig t en sjelfåskådning, som,
utmattad af ansträngningen att reda och belysa alla känsloverldens
tillfälligheter, öfvergår till sorg, sentimentalitet och slutligen
en slags krampaktig resignation, som i brist på annat tar sin
tillflykt till vår Herre, hvilken ändå omsider skall vara den
egentliga orsaken till lifvets alla missförhållanden; — det är
menniskans art i hennes friska och menskliga skick att
objektivisera både glädje och sorg, ställa dem i konkret
gestalt utom sig och derigenom göra dem för sig fattliga och sig
sjelf af dem oberoende, fin falsk sorgsamhet är alltid
oskiljaktig ifrån försöket att förena poesi med hvardagslif, i thy att
det sednare är jemt upp detsamma som prosa. Ett
missförhållande måste följaktligen uppstå, som tvingar menniskoanden att
återgå — icke till anden, såsom ande, utan till anden, såsom
särskildt subjekt, och dess mångfaldiga slitningar med det ut-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
