Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte I - Öfversigt af den nyaste Litteraturen - Vitterhet - [27] Flygare (Fru), Kyrkoinvigningen i Hammarby
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ännu önskar göra litet olyckligare. Visserligen är han ingen
djefvul, ty dertill kar kan för litet af man (och en rigfig
djefvul är en rätt bra person inom konsten); men han är —
flerr Leiler. Vi ha för honom intet annat namn. Den äkta
manliga karakteren ingriper icke störande i lifvels smärre
kretsar , i familjens förhållanden: den ställer sig tvärtom i de
flesta fall säsom en skyddsmakt framför dem. Det är derföre
som man i grymhetens heroer, de må tillhöra historien eller
dikten, så ofta funnit goda husfäder, ömma makar Mannen
är grym i stort: han försmår att pina sina offer med nålstygn.
Att undantag knnna flnnas, må vi erkänna; men vi erkänna
alldrig, att de någonsin kunna tillhöra konsten. Ett sådant
undantag är dock vår Leiler. Ty år det tånkbart att en man,
i hvars väsende ännu en ädel gruudton ljuder, skulle vara i
stånd att först och främst vårdslösa en dygdig och skön
hustru till den grad, att han under flera års sammanlefnad
alldrig skulle gifvit henne en anledning att ådagalägga den
kärlek, som hon för honom hyste; sedan, då han slutligen
förälskat sig i en flicka, att han på samma gång skulle börja ett
falskt spel med en annan, för att rycka henne ifrån hennes
tillämnade make, emedan — låt mig se — denne var
son-sons-son till en person, af hvilken vår hjeltes mormors far
lidit mycket ondt, i thy att han genom honom blifvit
samman-vigd med en förförd flicka, som åter var mormors-mor åt
hjel-tens älskarinna? Qvinnan, sjelf uteslutande tillhörig familjen»
har alltid svårt att föreställa sig annat, än att mannen äfven
skall hufvudsakligen tillhöra den. Det är derföre äfren som
hon så ofta tager miste om hans ställning. För mannen är
familjen visserligen ingen bisak, men icke heller hufvudsak;
den är blott ena sidan af hans verksamhet, den mark, hvarpå
han stödjer sig. Hans egentliga lif gäller staten: först i
af-seende på densamma är han hufvudsakligen ond eller god,
och hans förhållande till familjen bestämmes i de flesta fall
af hans åsigt af, staten. När annorlunda förhåller sig, inträffar
inom Kfvét étt sällsynt undantag, inom konsten en alltför
vanlig lögn. En sådan är detta genus hybridum af qvinnemäm,
hvaraf vår Romanlitteratur hvimlar ifrån den tid, den börjat
bearbetas af fruntimmer.
Vi hafva härmed antydt de hufvudsakliga bristerna i
detta arbete: en väsendtlig anakronism, i det att
handlingen rörer «ig i ett tidehvarf, der dess grundmotiv förlorat sin
giltighet, och en missteckning af hjeltens karakter,
till en del i följd af det förra, vi skulle icke hafva gjort oss
t^svär att utförligare påpeka dessa brister, om v£ icke ansett
det löna mödan att vara upprigtige emot en Förf,, som redan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
