Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte I - Öfversigt af den nyaste Litteraturen - Vitterhet - [28] Adlersparre, Smärre Samlade Dikter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
För hvarje klassiskt bildad ifisare behöfva slika »era inga
kom-mentarier; men äfven ett alldrig så litet musikaliskt öra und*
icke deras missljud. Det är visserligen sann t, att
välgjorda disticher lä ta obeskrifligt lätta i jemförelse med de
moderna verserna och deras konstiga rimrustning; men om de
äro lätta, så äro de det på samma sätt som en spänstig
men-niskokropp, hvars fjädrar icke Aro dunQädrar. Vi begära icke,
att alla våra dilettanter skola ega de metriska studier, som
erfordras för att efterbilda de gamles plastiska versmått; vi
önska blott, att de öfvergifva de antika mönstren, som de icke
känna och genom sitt vidrörande endast vanhelga.
Det poetiska innehållet af Hr A:s skrifter är i allmänhet,
och egentligen taladt, svagt. Poetiska partier finnas, såsom
uti: ”Till Erik Gustaf Geijer”, ”Sång öfver Italien*’, ”Den
badande flickan.’9 Den sistnämnda anspråkslösa stumpen är enligt
vår tanka det bästa, som samlingeu eger, alldenstund den ej
lägger an på att vara annat än den är, följaktligen verkligen
är något för sig, utan afseende på något annat oupphunnet.
I allmänhet lider Hr A:s poesi af ett jägtande efter liknelser,
som erinrar om den gamla Tegneriserande skolan, och ett
kastande emellan sammanhangslösa föreställningar, frammanade
oftast af något så tillfälligt och yttre som ett rim. Vi bedje
Hr A. ej missförstå oss: under hans hand är versen och
rimmet något helt tillfälligt, hvad det eljest ieke borde vara,
något predominerande, hvilket det endast är då det är
tillfälligt. Här torde fordras enskildta bevis, och vi skola söka
att lemna sådana. Sid. 5. göras stjernorna till Guds tårar.
Svårt är att utstaka gränsen för bilden och liknelsen, och
svårt är att rakt förkasta den ifrågavarande, men oss
förefaller den skef och sökt, samt vida underlägsen bondgossens i
Dalarne (sedermera Stjernhjelm), hvilken påstod att
stjernorna voro de hål, som Gud Fader stötte med sin käpp då han
apatserade på sitt golf, och att himmelens herrlighet sken
derigenom. Sid. 8. talas om någon, som var ren såsom
”stjer-nans barm", samma sida: om Psyche ”evighetens hjerta.”
Sid. 16. ”Stjcrnans droppe.” Om allt detta anmärkes, att
äfven en liknelse måste motiveras. I hvad mening stjernan
erhållit barm, förvandlats till droppe, och Psyche blifvit
hjer-tat i evigheteu, lemnar Hr A. åt läsarens godtycke att
utfundera. Och på ett godtycke grundar sig äfven slika
uttryck. — Sid. 16. heter det vidare:
De (Englarne) dölja vingarne — men icke slagen (Tingslagen ?)
Guds klarhet lyser genom dem, som dagen o. s. v*
H vari genom lyser Guds klarhet? Icke genom vingarna, ty de
döljas, således genom vingslagen. Sid. 25. önwar Förf. att
454773B
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
