Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte II - Arfwidsson, N. Bildande Konst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mjukt oeh väl målade. Hans porträtt i hel fignr af Potocki
är vackert; der finnes väl ej den grandiositet, som ämnet
kunde föranleda och t. ex. en Meytens skulle ditlagt, men deft ar
värdighet, ädelhet och harmoni i denna figur9 som står väl
och är behandlad utan obehörigt effektsökeri.
Hoffman, som målat altarta Aan i S:t Clara, var, som det
vill synas både af den taflan och Expositionens ”Jupiter och
Prometheus”, svag i uppfinning och tanka; hans kulör är
behaglig, men något fadd.
Lorentz Pasch d. y. målade mera raskt och lefvande än
hans fader, men i allmänhet mindre mjukt. 1 porträtter af
gamla tyckes hans pensel taga sig bäst ut.
Af ingen konstnär hade Expositionen så många taflor som
af Pehr Hilleström. De fnnnos der till ett antal af 17 stycken;
man kunde nästan aäga, det var 17 för mycket. Han målade
i sin tids smak, och det var förmodligen det, han hade att
tacka för ett icke obetydligt rykte; ty hans utmärkthet såsom
artist måste åtminstone vi erkänna oss nr stånd att inse. Hvad
han tyckes egt sinne för, är behandlingen af färg éch
ljusdunkel; dock röjer sig deri ingen tanka på åstadkommande af
stora poetiska effekter. Hans skuggor äro klara, dagrarne i
hans interiörer och hans Stilleben i allmänhet oklanderliga;
men de förra på ett simpelt sätt, och de sednare utan det
mästerskap, som egentligen förlänar målningen af döda
föremål ett värde. I utförandet af de lefvande röjer sig den
totalaste brist på både snille och all högre åsigt af konsten.
Genremålningen fordrar oundgängligen naivitet och qvickhet,
om den skall blifva någonting, och ingendera hade Hilleström
i någon högre grad. Dessa fadda, tank toma, uppnäsiga
phy-siognomier väcka leda hos åskådaren; man vänder sig
omedvetet ifrån dem, för att uppsöka ett ansigte der man kan finna,
om icke ädelhet, åtminstone ett rent och godt tycke. I
kla-dedrägter rar H. smaklösare än sjelfva tiden. Några bland de
klädningstyger, hvan han höljt sina fräcka, kortMfvade
qvin-folk, äro så ytterst fula till färg och mönster, alt vitviflaatt
någon qvinna, äfven af de lägre klasserae, skulle välja sig ett
sådant. ”Det var modernt då”, svarar man oss kanske; vi
tre det, ty H. skulle ej kfcnnat uppfinna ens något falt, Ma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
