Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte II - Öfversigt af den nyaste Litteraturen - Rätts-historia - [31] Nordström, Bidrag till Svenska Samhällsförfattningens Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tandet skulle fastar vara tillstädes, hvilka borde vittna om
den tid och de vilkor, som voro öfverenskonma. Hvad
beträffar de sednare, antager den yngre Vestmannalagen, såsom
möjlig, blott den skiljaktighet, att bolaget antingen lades till
hälften eller till tredjedelen, d. v. s. att boet ansågs antingen
till lika delar af båda kontrahenterne, eller af den ena till en
tredjedel och af den andra till två tredjedelar, sammanskjutet,
och i samma förhållande vid upplösningen skulle delas. Ett
sålunda lagdt bo var under den öfverenskomna tiden
gemensamt, likasom vinst och förlust.
Det jordbruk, detta kontrakt afsåg, drefs alltså för
gemensam räkning med ett, såsom gemensamt ansedt, kapital:
båda kontrahenterne lefde under tiden tillsammans och
ingendera erlade till den andra någon afgift eller andel utaf
af-kastningen; utan ingick denna, odelad, till det samfalda boet,
hvilket vid bolagsstämmans slut delades.
Hr N. förmodar, att blott den ena af dessa kontrahenter
varit jordegare, och att den andre öfvertagit jordens bruk.
Riktigheten af denna förmodan styrkes af Magnus Erikssons
Landslag, hvilken, efter att hafva tillåtit landbo att åt annan
utlega eller låna den legda jorden, deremot uti sista flocken
af Jordabalken stadgar: 99Bolagsman må ej till lego upplåta
eller låna jord. Hvar, som den jord sår eller slär, utan
jord-eg andens lof9 hafve jordegaren allt det aflade.”
1 dessa stadganden igenfinnes det ursprungliga Svenska
begreppet om bälftenbruk: ett begrepp, hvars skiljaktighet
från det nu gångse, Romaniska, icke behöfver någon vidare
förklaring, och som alltför nära öfverensstämmer med den
gamla, frisinnade åsigten af jordlega, att rec. bordt med
tystnad förbigå detsamma.–Men från de låga kretsar, der rec. så
länge uppehållit sina läsare, skyndar han att föra dem till
adeln, som ganska riktigt af Hr N. blifvit framställd
omedelbart efter bönderne. Denna framställning delas uti tre titlar,
nemligen: den nionde: Adelnfore 1285; den tionde: Adeln
till år 1561, och den elfte: Adeln till början af 17ide seklet
Den första har, hvad Svenska förhållanden angår, blott gifvit
rec. anledning till en obetydlig anmärkning, hvilken, jemte
några andra, skall nedanföre meddelas. Men i en not sid. 145
—146 yttrar Hr N.: ”Hos Frankerna hade länen blifvit ärftlige
redan i slutet af 9:de seklet. Carl den Tjockes Gapitularier,
af år 887, stadga härom. Hos Longobarderna blefvo de
ärftliga i följd af Kejsar Konrads Förordningar 1037$ hos
Ty-skarne, i förra hälften af 12:te seklet."
1 dessa rader förekomma några misstag, dem rec., ulan
afseendc derpå, att de icke röra Sverge, anser sig skyldig att
anmärka.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
