Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte II - Öfversigt af den nyaste Litteraturen - Rätts-historia - [31] Nordström, Bidrag till Svenska Samhällsförfattningens Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den af Hr N. Åberopade, uti Italien författade,
samlingen: Consuetudines feudvrum, omtalar iSS), att länen först
gåfvos på behaglig tid, sedan på ett år, derefter på lifstid,
och slutligen med arfsrätt. Denna åsigt biträddes, i förra
århundradet, utom af andra 1S4)9 jemväl af Montesquieu l3J). 1
våra dagar har den blifvit bestridd af Hallam och Gvizot.
Uti Essais sur Vhistoire de France 1$*) faster sistnämnde
forskare uppmärksamheten derpå, att de akter, dem man till frågans
utredande kan begagna, visa verksamheten af två motsatta
syftningar, nemligen läntagarnes, att göra länen ärftliga, och
läagifvarnes, att bibehålla makten till förläningarnes
återtagande efter godtycke. Gvizot tillägger, att sist omförmälda makt
i Frankiska riket alltid varit lifligen bestridd, och att således
den äldsta Ömsesidigt erkända regeln var förläning på lifstid,
likväl med förbehåll, att åsidosättande af de med länet
förbundna pligter medförde länets förlust.
Granskar man i ett sammanhang hvad Montesqcieu i
frågan yttrat, finner man likväl, att han, tvärtemot
hvadafGui-zots kritik synes, icke föreställt sig saken mycket annorlunda.
"Ehuru”, säger han, ”efter rikets lag länen voro amovibla,
blefvo de dock hvarken gifna eller återtagna efter nyck eller
godtycke; och detta var vanligtvis ett hufvudämne för
Nationalförsamlingar nes öfverläggningar.” Skilnaden mellan denna
åsigt och Guizots består blott deruti, att Montesqcjieu talar
om en lag, som skulle stadgat länens amovibilitet, och att
Gcizot nekar tillvaron af en sådan. Då saken rör ett
främmande land, kunna vi lemna denna frågas afgörande åt landets
egna rättslärda. Om den faktiska tillämpningen är ingen tvist.
Hvad åter angår ärftligheten, så visas af traktaten i
Andel y år 585, af Klothars förordning 615, och af en bland
Marculfs formler, att Frankiska länen i sjette och sjunde
århundradena temligen allmänt voro ärftliga. Doek eger man
icke anledning till förmodan, att samma förhållande redan denna
tid egde rum i afseende på GrefvedÖmena l*,,). Denna
nyhet är det man träffar uti det af Carl d. Skallige, i
Kier-»y, år 877, utfördade Capitulare 1S#). Att de Italienska länen
133) Bok. I. tit. 1. g. 1. 134) Bland dessa äfven Bobebtsoiv.
135) Esprit des lois. 30 Bok. 16 kap.
136) Briisselupplagan. 1837. I. ss. 129—149.
137) Momtesquieu, 1. c. 31 Bok. 7 kap.
IBS) Walter , Tom. 3. ss. 207—216. Det i texten uppffifna förhål-
landet är redan anmärlst af Montesquikg , 1. c. 31 Bok. 28 Kap., och af
Michelet, Histoire de France, 1. s. 407 (Pariserupplagan). Denne an-
märker dock ej, att Montesquieu redan sagt detsamma, utan åberopar
Di$s Michels, som yttrar sig vidå mindre bestämdt, än Montesquieu.
Äfven i England voro grefskapen, redan före landets eröfring af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
