Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte II - Öfversigt af den nyaste Litteraturen - Rätts-historia - [31] Nordström, Bidrag till Svenska Samhällsförfattningens Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tjenlige och förfarne voro; från hvilken regel dock vissa
dom-. sagor undantogos, hvilka Konungen förbehöll sig att förläna
sina dagliga hoftjenare och andra, antingen de voro af adel
eller icke.
Hr N. har icke underlåtit att anmärka detta privilegium,
såsom en inskränkning af häradens förslagsrätt. Sannolikt
var det ett verkligt upphäfvande deraf. 1394 års Privilegier,
deri häradens rätt förbehölls, blefvo, såsom längre fram skall
visas, alldrig utfardade, och skulle väl i allt fall icke hafva
något uträttat. 1595 års Riksdagsbeslut omtalar samma rätt;
men lär icke heller hafva återställt den. Sexton år derefter
lofvade ännu den store Gustaf Adolf i sin Konungaförsäkran,
det han skulle besätta Häradshöfdingeembeten med infödda
Svenska män, och held st af adel, som dertill tjenlige finnas
kunde, med laga samtycke af dem, som vederborde,
efter Sverges lag. Denna försäkran var icke så
ovillkorlig för adeln, som Johan IILs Privilegier. Den gafs blott tre
år före det Svenska rättegångsverkets reorganisation, och just
den tid, då alla Sverges ädlaste krafter, vid den störste
Svenskens röst, vaknade till nytt lif. Och likväl — återfingo
häraden icke sin rätt. Orsaken är klar. Adelns rätt ställdes
öfverallt främst. Häradets var med den nära oförenlig.
Denna omtalades, såsom en antiqvitet, och glömdes i
tillämpningen.
Hr N. anmärker vidare, att det var inkomsterne, ej
em-betet för sig, som adeln åsyftade, och såsom bevis derpå
anför han, att de utnämnde ej ens sjelfve förrättade embetet,
utan hade för sig substituter. Anmärkningens riktighet
bestrider rec. icke; men anser dock rättvisan emot adeln fordra
det tillägg, att en anledning till missbruket af substituter låg
uti lagarne sjelfva.
Hr N. har, på ett annat ställe 14*), utur Götalagarne
anfört tre paragrafer, som vittna, det Vester- och
Östergötlands Häradshöfdingar hade ombudsmän, eller män, som i
deras stad voro. Det är sannt: dessa ställen bevisa knappt,
att substituterne egde utöfva domsrätt. Högst skulle sådant
kunna erkännas om Ves t göt alagens yngre kodex,
Utgärda-balken, 29:de flocken. Men man eger från den tid, då dessa
lagar ännu gällde, bevis, att dom å häradsting i Östergötland
blifvit fälld å en herres vägnar, således af en substitut14 7).
Det är också klart, att substitution för Domaren måste i vissa
fall tillåtas, der rätten ej skall ligga neder. Således må man
hvarken klandra Götalagarne, för hvad de uttryckligen eller
I; «. |6 not. 8. *47) De la Gardigka Archivet, 2: s. 04—9H«
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
